Enligt Kicki Sivertsson vet man inte alltid att man behöver rehabilitering. Därför tycker hon läkarna borde bli bättre på att följa upp det.
Det var under hösten, efter mammografin, som Kicki fick hem ett brev – de hade upptäckt förändringar i hennes bröst.
– Jag tänkte direkt att de måste ha skickat fel, för jag mådde jättebra. Men så var det inte, man hade upptäckt bröstcancer hos mig och gjorde en tårtbitsoperation och strålbehandling.
Trots det mådde hon bra fysiskt och åkte tillsammans med ett av sina tre barn på skidresa till Alperna.
– När man är i den praktiska behandlingsfasen hinner man inte känna efter. När man sen släpps ut som frisk och "bara" ska äta tabletter i fem år, då ska man leva livet som vanligt. Men så är det inte, det är då man börjar må mentalt dåligt.
Kicki blev sjukskriven på deltid från sitt jobb som administratör vid universitetet och fick byta arbetsuppgifter.
– Under den tiden var det ingen som ens nämnde ordet rehabelitering.
När hon tog den sista tabletten, vintern 2015, firade hon och familjen.
– Men sommaren 2017 började jag känna att något inte var som det skulle och hade en knöl i bröstet. Jag gick på min årliga mammografi och tänkte direkt att jag kommer bli återkallad.
Det blev hon. Det gjordes en biopsi där de fick ut det som kallas förstadiet till cancercellerna.
– Jag fick dödsångest och tänkte på hur kort tid min mamma levde efter sitt återfall. Fortfarande var det ingen som helst diskussion om samtalskontakter.
Sen blev det operation och de tog bort Kickis ena bröst. Men läkarna hittade ingenting och i januari 2018 blev hon friskförklarad.
– Någonstans tänker jag att när det var så osäkert att de inte riktigt visste vad de hade hittat så kanske fler undersökningar skulle ha gjorts innan de opererade bort mitt bröst.
Hon funderade på att göra en rekonstruktion av bröstet men ville inte göra det innan man undersökt henne ytterligare.
– Jag tog kontakt med onkologen och sa att de får kolla upp knölen igen. Då blev det nya undersökningar som ledde till att jag dagen efter midsommar 2018 fick besked om att jag hade kronisk bröstcancer som sitter i bröstbenet. Den går inte att bota, bara bromsa.
Hon blev upprörd, ledsen och chockad men också besviken eftersom de inte gjort en ordentlig undersökning direkt. Läkaren berättade för henne att man kan leva i flera år med spridd bröstcancer men Kickis referensram var hennes mamma – som levde i två och ett halvt år när hon fick bröstcancer för andra gången.
– Jag blev då erbjuden kuratorskontakt och gick på några samtal.
"Det direkt avgörande för mig har varit kontakten med andra i liknande situationer", säger Kicki.
Vid ett senare besök hos onkologen såg hon information om medicinsk yoga för cancerpatienter, anordnad av Akademiska.
– Det var helt fantastiska övningar men framförallt träffade jag andra i liknande situationer. Det där gruppsamtalet som kanske borde ha erbjudits inom vårdapparaten, fick jag via yogan.
Hon tycker att man borde bli påmind om rehabilitering. Själv fick hon ett papper av läkaren kring samtal med terapeuter som hon stoppade i en låda och glömde bort.
– Man vet inte alltid att man behöver rehabilitering. Det direkt avgörande för mig har varit kontakten med andra i liknande situationer.
Trots att Kickis liv består av tuffa bromsbehandlingar har hon återfått lusten till livet.
– Jag känner mig inte som en sjuk person och lever inte längre med en rädsla för att dö nu. Även om jag lever med ständig medicinering har jag blivit bättre på att leva här och nu.
Kicki hoppas på att andra med cancer i ett tidigt stadie blir erbjudna gruppsamtal. För henne har det varit till mycket hjälp.