Bruken i Uppland är omistliga kulturarvsmiljöer, men i dag saknas en strategi för att ta vara på deras potential. Nu ska en sådan strategi tas fram i samverkan med berörda. Så skriver Region Uppsala i sin kulturplan för åren 2019 till 2022 som regionfullmäktige klubbade just före midsommar.
Det här är närmast sensationellt, tycker experten som fått uppdraget att leda arbetet med strategin, Håkan Liby, mångårig medarbetare och chef på Upplandsmuseet som under hela sin gärning varit djupt engagerad i brukens väl och ve.
– Något sådant här har aldrig funnits förut. Jag är anställd för att bevaka kulturarvsfrågorna, som blivit ett nytt politikområde, och har uppdraget ta fram underlag för en strategi för bruken, säger han.
Av sin första chef, Ola Ehn, skolades Håkan Liby tidigt in i brukens och järnhanteringens historia och betydelse för Uppland och för Sverige. Han lärde sig att vi på alla sätt måste ta vara på den historien i alla dess skepnader, det fysiska - miljöerna, byggnaderna och föremålen, och det immateriella - minnena och berättelserna.
Vi är på väg till Söderfors, det bruk som Håkan Liby själv valt att åka till för reportaget. Motiveringen är att det är intakt, innehåller alla delar av ett bruk, ännu är i drift - här tillverkas snabbstål av franska koncernen Erasteel, och för att det här går att känna en puls.
– Jämför med andra bruk som kan upplevas stendöda, säger han och skrattar.
Att utvinna brukens potential är nödvändigt - men svårt. Det vet Håkan Liby av bitter erfarenhet. Han var med när föreningen Vallonbruk i Uppland bildades, som efter en blomstringstid för 20 år sedan i fjol gick i graven, och han var djupt involverad i storslagna planer för ett besökscentrum i Ånghammaren i Österbybruk, planer som gick i stöpet när ingen ville ta på sig ansvar för finansieringen. I nyrenoverade Ånghammaren skulle besökaren få vägledning och inspiration till historien, naturen och kulturen på bruken och hitta lusten att åka vidare till övriga bruksorter.
Håkan Liby utredde organisation och finansiering och publicerade en påkostad trycksak för ändamålet. Planerna manifesterades så pampigt man kan tänka sig, berättar han. Alla trodde på idén och en handfull medarbetare från Upplandsmuseet skulle till och med flytta till Österbybruk. Men driftskalkylen krävde långsiktiga löften från landsting och kommuner - och då var det tvärstopp.
– Storslagna visioner gick bra, men inte drift på riktigt. Det är tragiskt, vilka resurser den byggnaden har och idag börjar den åter likna den ruin som en gång renoverades. Sorg är det rätta ordet för vad jag känner över de här stupade satsningarna, säger han.
LÄS MER: Fastigheter i förfall när pengar saknas
Inför det nya uppdraget för Region Uppsala har han ställt sig frågan: varför har vi misslyckats när det finns så goda förutsättningar och har funnits så mycket projektpengar att satsa.Här har Håkan Liby en egen teori. Stämmer den gör den hans uppdrag till en verklig utmaning, eftersom det är en förutsättning som inte går att ändra.
– Stångjärn är inte sexigt, det är inget smidigt material som blir fina figurer. Det är långa stänger som blir stål. Det är den osexigaste produkt man kan tänka sig. Kanske är det vad det här handlar om. Vi talar om en väldigt anonym produktion.
För att då bli begeistrad av järnbruken i skogen krävs något annat: tid. För att förstå deras storhet och komplexitet måste man göra flera besök och se gruvan i Dannemora, smedjan i Österby, de praktfulla herrgårdarna i Forsmark, Söderfors och Lövstabruk, man måste se ett bruk i mindre skala som Strömsberg, tror Håkan Liby.
– Men när jag hävdar det får jag till svar av politiker och beslutsfattare: så lockande är inte det här ämnet, var ska man äta och var ska man bo? Så pass dystert är läget. Men jag måste tro att jag har folk med mig i detta, och jag vet att regionens kulturnämnd står bakom, oavsett partifärg.
En ljusglimt är också Uppsala kommuns tankar på att ansöka om att bli kulturhuvudstad 2029. Företrädare för Uppsala kommun har till Håkan Liby sagt att bruken skulle vara en väldig tillgång i en sådan ansökan, och kunna vara ett "dragplåster i europeiska sammanhang".
– Och det är det starkaste jag någonsin hört en företrädare för Uppsala säga om bruken.
För att lyckas locka fler besökare som stannar längre pekar Håkan Liby ut bättre paketering av bruken som besöksmål och bättre samverkan som det viktigaste, inte något nytt Vallonbruk i Uppland som bevisligen inte fungerade, men en annan gruppering av berörda i ny form.
– Jag är optimist, det finns nya vägar att prova.
Vad tar du med dig hem efter ett besök på ett av bruken som vårt?
– Att man måste komma till platsen för att förstå. Visst kan jag misströsta och känna att jag fått en omöjlig uppgift. Men jag övertygas på nytt när jag är på plats, när jag står på bruksgatorna.
Vad händer om ingen är villig att satsa på bruken?
– Vårdas inte miljöerna känns de snart övergivna. Då minskar attraktionskraften snabbt – det är den stora faran. Människor på alla nivåer behövs för att bruksmiljöerna ska vara levande och lockande, inte minst föreningslivets eldsjälar.
Vad tänker du om Uplandsbrukens framtid? Skriv till reportern niklas.skeri@unt.se och berätta.