Det är beklagligt att kommunerna i Uppland drog sig ur föreningen Vallonbruk i Uppland som därför lades ned 2017. Det anser Maths Isacson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och expert på svensk järnhantering och brukssamhällen. Förutom den akademiska gärningen har han utbildat guider till bruken i Uppland, och själv guidat.
– Just nu finns ingen organisation i Uppland. Man måste utveckla en förmåga att stödja varandra och tillsammans utveckla affärsplaner för bruken i Uppland, säger han.
Vad händer annars?
– Då riskerar delar att förfalla eller säljas ut. Det är tragiskt med exempelvis Österbybruk, att stiftelsen där inte kan få tillräckligt med stöd för att ta hand om sina byggnader.
De Uppländska bruken präglas av fantastiska miljöer och berättelser och utgör en avgörande del i den svenska moderna historien. Men samarbetet är för dåligt. Exempelvis måste Uppsala ta ansvar och se sitt omland: Vallonbruken hängde intimt ihop med Uppsala som också har flera bruk innanför kommungränsen, Bennebol, Länna, Vattholma och Vällnora. Och sett till betydelsen för Sveriges ekonomi genom historien överstiger bruken vida både Uppsala universitet och svenska kyrkan, säger Maths Isacson.
– Det måste man lyfta fram. Så har de varit ända in på 1900-talet. Och Uppsala har verkligen något att vinna på att satsa på bruken, de kan få turisterna att stanna längre.
För att locka besökare tror han att det gäller att se helheten som bruken är. Aktiviteter för hela familjen går att hitta i vad han kallar för "mellanrummen i järnhanteringen", det som skedde mellan smedjan och kolmilan. Brukens trädgårdar är ett exempel. Med dagens trädgårdsvåg borde de engelska trädgårdarna i Forsmark och Söderfors, de franska i Österbybruk och Lövstabruk kunna locka - om det paketerades snyggt till turisten. I Uppsala finns också Linnéminnena.
– Det här skulle också kunna kopplas till lokala råvaror från bönder, odlare och andra. Man kan också tänka i termer av naturarv med en speciell flora och fauna som bruket skapat, exempelvis genom dammsystemen. Det gäller helt enkelt att tänka större, så som brukledningarna gjorde på 1600- och 1700-talet, när man såg till helheten för att få bruken att överleva på lång sikt, säger Maths Isacson.
Borde bruken ha status som världsarv?
– Kan Hälsingegårdar bli världsarv, vilket de är, så kan de uppländska bruken. Potentialen finns - om man lyckas knyta det till omvärlden och sätta bruken i ett nationellt och internationellt sammanhang. Men det tar otrolig tid och kräver mycket arbete. Jag tror att världsarvsklassning är att sikta för högt. Men det är på den nivån man ska se betydelsen av bruken, på vilka insatser som krävs och på hur en affärsplan för bruken kan se ut.
Att göra vallonbruken i Uppland till ett världsarv, upptaget på FN:organet UNESCO:s lista över miljöer av stor betydelse för hela mänskligheten, har drivits förr som en möjlig väg för att säkra brukens överlevnad till kommande generationer. Men de diskussionerna nådde aldrig offentlighetens ljus, berättar Ann-Charlotte Ljungholm, mångårig vd i föreningen Vallonbruk i Uppland.
– Världsarv diskuterades mycket under min tid. Men att ansöka och sedan leva upp till den statusen är ett väldigt stort jobb. Från länsstyrelsen var man inte så pigg på det, så vi kom inte fram där. Det hade varit bra för bruken och det är synd och tråkigt att vi inte fick gehör, säger hon.
Precis som Maths Isacson sörjer hon att Vallonbruk i Uppland gått i graven.
– Kommunerna har förstått värdet, men inte haft resurser att utveckla bruken. Jag tycker att vi försökte ganska tappert och gjorde mycket av visionerna som fanns när vi grundades, men tyvärr tyckte inte kommunerna och en del andra grupper att vi lyckades tillräckligt väl och nu är det nedlagt, säger hon.
Ann-Charlotte Ljungholm håller kontakten med bruken och bor själv på ett av dem, Hargs bruk som ännu efter 350 år ägs av familjen Beck-Fries och drivs som skogs- och jordbruk.
Hur mår bruken i dag?
– För vissa ska man vara oroad, inte minst för byggnaderna. I dag görs otroliga ideella insatser på många bruk inte minst genom hembygdsföreningar. Vad händer om de har svårare att få ekonomi eller engagemang i sin verksamhet?