Jag älskar sociala medier. Få saker skänker mig sådan njutning och avkoppling som att efter en lång dag fylld med både jobb- och vardagsbestyr få sjunka ner i soffan med telefonen laddad till max och blicka ut över de sociala medielandskapen. Sedan kan jag sitta i timmar och klicka, scrolla, inspireras och ibland även häpna över det oändliga och generösa innehållet – vem reser vart, äter vad- hur- när, vilka kläder har de och vilka var på fest tillsammans igår?
Som ni hör så lever jag i gränslandet mellan intresse och galenskap.
Jag borde skaffa mig en rimlig hobby. Som inte inkluderar mobil. Eller dator. Helst inget med skärm eller sladdar överhuvudtaget. Men jag är tveksam om jag kommer vara lika dedikerad sådana aktiviteter. Personerna på andra sidan skärmen lockar mig så med fina och ljusa bilder på allt från frukosttallrikar, fjällsemestrar och hundpromenader till uteluncher, färgkoordinerade garderober och selfies. Givetvis ackompanjerade av en till synes enkel, men ofta på kornet träffande text. Egentligen är det ju mest vardag som skildras genom linsen - dock en vardag med extra skimmer. Hur tusan kan detta vara så intressant? Genom alla tider har människan haft ett stort och skriande behov av att se vad andra har för sig, kanske för att kunna fly sin egen lilla värld och verklighet för en stund. Tänk bara på allt serietittande, tidningsbläddrande och kändisskvallrande vi har ägnat sig åt genom åren – det fyller ju en liknande funktion.
Så när jag sitter där nedsjunken i soffan gör jag bara det som så många har gjort före mig: frossar i hur andra upplever världen och hur de spenderat sin dag, genom ett behagligt skimrande (och säkert redigerat) filter. Genom att ta del av andras vardag tror jag nämligen att vi har lättare att förstå och tackla vår egen.