Som skattebetalare vill man ju gärna tro att kommunen har kontroll på de pengar som används till större investeringar.
Särskilt som Enköpings kommun befinner sig i en tid då miljarder måste ut till olika byggprojekt. Ishallen och Munksundsskolan är nyligen klara, den nya simhallen är på gång, idrottshallen på Enavallen likaså.
Kulturhuset, ett bygge på stattomten och nya gymnasieskolan är några andra planerade projekt där mycket skattepengar kommer att behövas.
Med så stora pengar i omlopp förstår man vikten av att någon har koll, att beslutsunderlagen håller hög kvalitet så att pengarna används där de gör mest nytta. Och att det flaggas under resans gång om kalkylerna inte håller.
Efter måndagskvällens rapport i fullmäktige är det dystra svaret på dessa förhoppningar att - nej, Enköpings kommun har ingen jättebra kontroll på sina stora investeringar.
Kommunrevisorn Bengt-Åke Gelin (M) fanns på plats för att redovisa vad revisionsbyrån PWC kommit fram till i sin granskning av frågan. Av de tre projekten (ishallen, simhallen och Munksundsskolan) man tittat på sticker den nya ishallen ut mest. 2012 låg ursprungliga kalkylen på 25,6 miljoner men efter att ha expanderat ett antal gånger verkar slutnotan nu ha hamnat på 70 miljoner.
Exakt varför kostnaden ökat med 173 procent mot ursprungskalkylen finns inget riktigt svar på enligt Gelin.
– Det är också anmärkningsvärt att revisorerna haft svårigheter att få svar på sina frågor under sin granskning, de har känt sig ovälkomna på förvaltningarna helt enkelt, säger han.
Om oviljan ligger i att dela med sig av underlaget eller beror på något annat vet vi förstås inte. Kanske har den helt enkelt att göra med det faktum att projekten pågått så länge att såväl riktlinjer som arbetssätt förändrats och många tjänstemän slutat under tiden. En sak som är klar är att det är politikerna som har ansvaret. Men att de brister i att följa upp saker och ting.
– Politiker tar en massa beslut men ingen orkar följa upp dem, säger Gelin kritiskt.
För revisorerna har politikerna också berättat att de inte upplever att de är tillräckligt delaktiga i investeringsprocessen. Framför allt pekar de på situationer då förändringar sker i projekten som skiljer sig från de ursprungliga besluten.
Revisorernas rapport ska nu ut på förvaltningarna och beredas för att senare återkomma till fullmäktige för diskussion. Tanken med en sån process är att det som inte fungerar ska åtgärdas när det sätts under lupp. I slutändan handlar det om demokrati och medborgarinsyn. Eller som Gelin säger:
– Politikerna måste få veta vad de fattar beslut om.
Anette östlund