Novembermörkret sänker sig över oss. Redan klockan halv fyra på eftermiddagen famlar man runt som i en gruva vid midnatt med en kolsäck över huvudet. Den trevligt upplysande snön har nu helt försvunnit, vilket förmörkar tillvaron ännu mer. Och dessutom blir det groteskt skitigt i huset. Barnen kan man (med skrik och hot och varningar) få att ta av sig de lervällingmarinerade allvädersstövlarna i hallen, men katterna knallar rakt in utan blinka. Och så har vi bruna kattfötter över golv, soffor, sängar, bord, hyllor, köksbänkar och kåsörmagar.
Vi har tre katter numera. Två av dem är nytillskott sedan vår förtjusande hund lämnade oss i somras och numera springer och skäller ut brevbärare på de himmelska garageuppfarterna. Och förutom problemet med bruna spår av kattfötter över hela huset, så är de nya små kattflickorna riktigt trevliga. De är ganska lika till utseende och form och färg. Men däremot tycks de ha diametralt skilda politiska åskådningar.
Katt A är blåmoderat. Det är alldeles glasklart. Hon knuffar bryskt undan den andra katten vid matskålen och ser till så att hon får äta sig mätt själv i lugn och ro innan hon ens tänker tanken att släppa dit någon annan. Om det händelsevis råkar bli någon bit över, så kan andra möjligen få ta del av det.
Katt B å andra sidan är vänsterpartist. Hon ligger mest på rygg gnäller och tycker att någon annan hela tiden ska lösa problemen åt henne.
Och själv står jag i mitten och velar som en annan folkpartist (eller liberal ska det kanske heta) och sprider floskler om individens frihet under ansvar. Jag har även testat regeringsalternativet att som en vilsen Fridolin stå och pladdra om slag-i-luften-reformer av olika slag. Kattkulelyftet, till exempel. Det är alltså en reform som bygger på att de bästa katterna (förstakatterna) ska få lite mer av kulorna, men det spricker direkt eftersom minsta kattunge fattar att sådant enbart leder till orättvisa, rövslickeri och missunsamhet katterna emellan.
Och så har vi då katt C. Han är en sju år gammal tjock, rödhårig tjurgubbe som sitter två meter bort och blänger surt på de nyanlända snyltgästerna. Vi kan kalla honom Donald. Hans åsikt är glasklar: Öppna dörren och kasta ut packet! Och släpp inte in dem igen! Bygg hellre en mur så att de inte får en chans att komma in igen och sno åt sig av käket! Grab the pussycats i nackskinnet och hiva ut dem bara!
Jag tittar på katten och ser hans bittra blick och ondsinta tankar. Och i det läget gläds jag åt att han tack och lov bara är en katt…
Vår Donald Trump lär smida vissa planer
att bygga sej en mur mot mexikaner,
och stoppa folk från tveksamma regimer,
exempelvis då samtliga muslimer,
och även riva upp klimatavtalen,
och kanske fängsla presidentrivalen.
Jag grunnar lite på en motståndskamp:
Att bygga oss en mur runt Donald Trump.