Va? Ser jag ut som en man nu? Jag har ju baddräkt!
Först skrattade jag. Sen kom gråten.
Jag var lite över tjugo och helt vilsen i min könsidentitet. Visste varken ut eller in. Men på behörigt avstånd från familjen i Sverige kunde jag äntligen komma ut som bisexuell.
Min reskompis klippte av mina tunna testar en månad tidigare, på min uppmaning, med en långskaftad papperssax, på en bakgård i Venezuela. Eftersom jag alltid tyckt att mitt hår varit i vägen blev livet lite enklare, lite friare, jag kände mig hemma. Jag blev mera, mycket mera, jag.
Vad jag inte tänkte på var att mitt kortsnaggade hår skickade signaler till omgivningen. För vissa män i Brasilien blev jag till en androgyn varelse som det var fritt fram att närma sig med diverse obskyra, avskyvärda förslag. Det här var på 1980-talet. Bi- och homosexuella och transpersoner jag umgicks med levde farligt då. Tre av dem lever inte längre.
Nu 30 år senare, chockas jag av en rapport från Folkhälsomyndigheten.
Där står att varannan ung transperson övervägt självmord. Det är få som känner att de vågar eller kan leva med sin egentliga könsidentitet. Har vi inte kommit längre?
Hälften vill ta livet av sig för att de inte mår bra. Hälften.
Varför?
Ja, inte beror det på de unga människorna som inte känner sig hemma i sina egna kroppar. Nej, det beror på omgivningens förväntningar och reaktioner. Och omgivningen det är vi det. Du och jag.
När jag intervjuade Charlie Peck som genomgår en könskorrigering tyckte jag att han uttryckte det väldigt klart när han sa: ”Det tog så mycket kraft till att bara vara.”
Under min resa hittade jag hem i mig själv, och det gjorde mig vansinnigt glad och lättad.
Nu kanske du som läser det här tänker: ”Jag bryr mig väl inte vem den här människan ligger med!”, Men tigandet är fel. Våra unga behöver förebilder. Heterosexuella behöver ta till sig kunskap och bli mer medvetna, googla och läsa på, söka förstå.
Den människa jag senare blev helt galet upp över öronen förälskad i och delar mitt liv med, är man. Omgivningen pustade ut. Det blev ordning på mig till slut också, liksom.
Men så är det ju inte. Jag är lika bisexuell nu som då. Och just därför, för att jag lever i normen, får jag aldrig glömma att visa på alternativ. Kanske kan det bidra lite till ett mer tillåtande klimat vad gäller kön och sexuell identitet och till att ingen ska behöva ta livet av sig på grund av omgivningens tysta normförväntningar.