Allting som har en början har ett slut. Det är kanske det påstående som, i skarp konkurrens med de mer vardagliga vimsigheter jag konstant hasplar ur mig, förvirrar barnen allra mest. De vill veta mer: Vadå, varför måste allt – särskilt roliga saker – ha ett slut? Kan det inte bara få fortsätta? Varför måste det börja, kan det inte bara alltid varit? Yngsta dottern brukar säga att om hon kunde få välja att kunna göra vad som helst så skulle hon se till att ingen skulle kunna dö.
Just nu drar sommaren sina sista suckar, flämtande som ett utslocknande ljus. Det är en ynka dag kvar av sommarlovet. För barnen är det som när Bengt Ekerot glider upp på stranden i Bergmans ”Det sjunde inseglet”. Max von Sydow frågar ”Vem är du?”. Barnen skriker ”det är döden!” Sommarlovet är slut och tar livet med sig, liksom. ”Jag skulle vilja vara ledig i ett år” säger den andra dottern. På frågan vad hon skulle göra då fanns dock inget omedelbart svar.
För oss nordbor sitter sommarens löften och fröjder i hjärtat från dag ett. Så är det bara. Sommarlovet är långt och mäktigt och så fullt av frihet någonstans där mellan komiskt fullpackade bilar och kors och tvärsande genom land, rike och släkt. För mig är frihetskänslan ungefär samma som barnens: det är barfotaliv, inga jobb- eller skoluppgifter och isglassar i kvällssolen på verandan.
Det är nog i trädgården som sommaren sitter. Den är dess famn. Från känslan av gräs som kittlande tränger in mellan tårna till viktlösheten i en studsmatta och allt däremellan. Och det kanske viktigaste, allt man kan äta.
Som alltmer odlingsintresserad upplever man en svårslagen känsla av jordbundenhet. Särskilt lämpligt efter ett arbetsår inrutat av datorskärmar. Sallad, potatis, morötter (som barnen slåss om att få dra upp, med en magisk stolthet jämförbar med unga trollkarlar som drar kaniner ur en hatt). Men allra mest centralt i den svenska trädgården ståtar äppelträdet. En trädgård utan ett äppelträd är som ett lantställe där det inte finns en piltavla på vedboden.
Det finns bara ett problem med äppelträdet och aspirationen på titeln som sommarens nav. De flesta sorter mognar inte förrän en bit in på hösten. Samtidigt är det det som är det geniala. Dess spännvidd i tid, dess attraktionskraft och nytta som ramar in hela det svenska sommarhalvåret. Den period som vi efter bitande kolmörker och slask lever för innan det är dags att gå i ide igen. När äppelträdet blommar på våren är det obönhörligt vackert och en förnimmelse om att sommaren snart är här. Under själva sommarlovet byter trädet funktion och blir till en klätterlekplats varifrån barnen (och jag) kan speja och kanske få syn på en fotbollsmatch eller bara kolla in när grannen trilskas med gräsklipparen. Och samtidigt kunna drömma och se fram emot hösten och räkna hur många äpplen det blir. I år har det varit sorgligt lätt. Det blir tre stycken, till en familj på sex. Svinkylan i maj förstörde skörden för oss och många andra.
Äldsta dottern, som snittar 1–2 äpplen per dag sen hon fick tänder, är inte glad, men inte lika förkrossad som jag. Men å andra sidan är det här det bästa året någonsin att verkligen njuta det som bjuds. Blotta exklusiviteten kommer att skänka en bitterljuv syrlighet till smaken.
Plötsligt står allting klart: det är när första tuggan på höstens första äpple tas som sommaren tar slut. Inte när ”Sommarlov” på SVT slutar eller när det är terminsstart.
Allting som har en början har ett slut, men ett slut kan också vara en början. Kanske planterar vi äppelkärnorna från de tre äpplena efter att vi har ätit upp dem.