För tre år sedan var jag i Japan och fick åka med i en självkörande Nissan i utkanten av Tokyo. Bilen kunde bara köra i vänstersvängar, men den höll reda på trafikljus, andra bilar och fotgängare. Bakom ratten satt en djupt koncentrerad ingenjör som aldrig släppte trafiken med blicken eller sänkte händerna från beredskapsläge om bilen skulle få fnatt.
Bagageutrymmet var fyllt till bredden med apparatur, men bilen var alltså en prototyp och det intressanta var egentligen inte provåkningen utan vad Nissans folk sa: år ”2020 kommer vi ha att helt självkörande bilar till försäljning.”
Fem år från den ytterst begränsade, men dock självkörande funktionen i prototypen, till fullt utvecklad teknik där föraren kan ägna sig åt att fippla på mobilen eller rent av snarka? Det lät inte orimligt.
Strax efter lanserade Tesla sina bilar med avancerade självkörningsfunktioner och löftesrika beskrivningar av möjligheterna. Andra tillverkare har inte kommit lika långt i bilar som faktiskt kan köpas, men kökörningsassistenter och motorvägssjälvkörning med begränsningar är en realitet.
Att övervara en presskonferens hos någon av världens biltillverkare innebär dessutom att man blir fullständigt marinerad i upphaussat prat om autonoma bilar. Slutsatsen måste vara att Uppsalas gator inom kort kommer att trafikeras av fordon som håller reda på sig själva medan förarna läser Uppgång. Eller?
Se tv-klippet: Familjer testar självkörande bilar
Svaret är som så ofta komplicerat. Det är inte otroligt att Nissan – och alla andra bilmärken med tilltagna utvecklingsbudgetar – kommer att kunna presentera något som liknar autonom körning redan 2020. Men det handlar inte om att föraren kan kliva in i sin bil på Vaksalagatan, knappa in Byxelkrok och låta sig transporteras.
Motorvägskörning är i sammanhanget enkelt och förutsägbart. Men en vanlig svensk landsväg med mötande och korsande trafik, omkörningar, traktorekipage som plötsligt dundrar upp från en åker och cykelklubbar på träningsrundor – det är en milt uttryckt en mer komplicerad miljö att hantera.
Då har vi ändå inte nämnt vädret. Redan dagens bilar har kameror, radar- och lidarsensorer samt gps för att hålla reda på sig själva och omgivningen. Men om landskapet är draperat i vitt med snö – då är det inte lätt för bilen att följa vägbanan.
Att självkörande bilar kommer att bli verklighet tvivlar jag inte på. Men jag tror inte att det kommer att gå så snabbt som de mest optimistiska förespråkarna tror.
En svensk trafikforskare som jag talade med för något år sedan trodde inte att hon under sin livstid kommer att få uppleva helt självkörande bilar. ”Robotgräsklippare är utmärkta ända tills det ligger ett äpple på gräsmattan”, sammanfattade hon läget.
VISSTE DU FÖRRESTEN ...... att flera mc-tillverkare forskar på självkörande motorcyklar. Syftet kan man undra över, men tekniken imponerar. Nyligen lät Yamaha sin självkörande mc, Motobot kallad, tävla mot märkets stjärnförare i den tyngsta roadracingklassen, Valentino Rossi. Körningen runt en racerbana slutade med att Rossi vann tämligen överlägset med varvtiden 85,740 sekunder mot 117,404 sekunder. Men bortom dessa sekunder finns ett faktum att begrunda: den här roboten visslade runt banan på en tid som de flesta av oss vanliga, dödliga mc-förare antagligen inte skulle klara.