Videon är inte längre tillgänglig
Är det någon roll här i livet jag vill vara bra på så är det som förälder. Därför är det inte så konstigt att det är just med barnen som jag får mest skuldkänslor när jag blir uppslukad av mobilen.
Att ibland hålla på med mobilen när barnen är med kan ju omöjligen vara skadligt, tänker jag. På samma sätt som jag kan välja att läsa tidningen, se ett tv-program eller rensa ur garderoberna måste jag ju också kunna välja att sitta med mobilen en stund. Det är ju en helt fantastisk pryl med hela världen inom räckhåll!
Men. Problemet är att jag sällan aktivt väljer mobilen. Det bara blir så. Jag plockar upp den sådär i förbifarten och vips kan 20 minuter ha försvunnit. Det är så märkligt lätt att bli uppslukad av mobilvärlden och – som en följd – frånvarande i den verkliga världen, där barnen pratar med mig och ställer frågor. Och där sitter jag med ansiktet upplyst av en blå liten skärm och svarar dem delvis på autoreply. Hur bra känns det?
Jag ser andra föräldrar överallt med samma bristande mentala närvaro. Barn som drar i mammors jackor för att försöka nå fram. Pappor skjutandes barnvagnen framför sig som håller på att krocka med allt och alla de möter.
De senaste åren har läkare och psykologer varnat för att föräldrar som använder mobilen väldigt mycket riskerar bland annat barnens språkutveckling och empatiska förmåga. När barnmorskor i höstas larmade om att anknytningen är i fara eftersom många nyblivna föräldrarna tittar mer i sociala medier än på sitt nyfödda barn, möttes de av starka protester. Typiskt att särskilt mammor alltid ska skuldbeläggas, menade många. Flera vittnade också om att sociala medier blivit en räddningsplanka under bebistiden.
Jag kan delvis förstå kritiken: genom åren har särskilt mammor fått sin beskärda del av förmaningar. Det är sannerligen inte lätt att göra allt rätt som förälder. Och gör man allt rätt är det inte särskilt bra det heller, har man fått höra, för barn behöver ju se att ingen är perfekt. Suck.
Men i grund och botten vill jag såklart att experter larmar när barn riskerar att må dåligt över mitt beteende som förälder. Känner man att ens mobilvanor inte är något problem – jamen då behöver man ju inte ta åt sig. Men tänk om barnmorskan faktiskt har rätt, att jag anknyter sämre till mitt barn för att jag facebookar hela tiden? Då är det väl toppen att jag får mig en tankeställare. Vad är viktigast: min relation till barnet samt hens utveckling eller att jag ska slippa ha dåligt samvete över mina potentiellt dåliga vanor?
Om det är några som får pocka på min uppmärksamhet är det mina barn – inte min mobil. Jag känner inte för att vara värddjur åt den längre. Så jag som nästan aldrig har nyårslöften har faktiskt ett i år: att ta kommandot över den där lilla prylen.
LÄS MER: UNT Kulturs Anna Ehn: Därför ska du dumpa smarttelefonen
Har du kommandot över din mobil – eller är det den som har makt över dig? Och har du tips till andra som vill begränsa sin mobilanvändning? Svara gärna på frågorna här intill!