Det går inte att föreställa sig hur det känns att köra på en människa med ett tåg. Dessvärre kommer uppemot var tredje lokförare att få veta det.
Ännu mindre kan en frisk välmående person förstå den smärtsamma desperation som får någon att fatta det oåterkalleliga beslutet att avsluta sitt liv. Tyvärr hindrar tabun kring både självmord och psykisk ohälsa arbetet med att minska antalet döda. Vi i medierna är en del av detta.
I de pressetiska reglerna står att jag som ansvarig utgivare ska iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök. Inte minst med hänsyn till drabbade anhöriga.
Det känns självklart, och UNT liksom många andra tidningar följer detta.
Samtidigt funderar jag ibland på vad det gör med de tabun som kringgärdar suicidfrågorna. ”Självmord smittar inte för att man pratar om det” skriver psykiatern och suicidforskaren Ullakarin Nyberg i sin bok ”Konsten att rädda liv”. Snarare är det tvärtom. Samtal kan leda till att personer med självmordstankar hittar andra vägar och att drabbade anhöriga får dela sorgen.
Som det är nu speglar inte precis medierapporteringen att just självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldersgruppen 15-44, och den näst vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i samma ålderskategori.
Tyvärr är det i just nyhetsskedet många gånger svårt att fastställa anledningen till dödsfallet när det kommer till exempelvis påkörningar med tåg. Ingen törs slå fast att det säkert är ett självmord när en olycka just har inträffat. Men formuleringen ”polisen misstänker inget brott” talar ofta sitt tydliga språk. Kanske borde vi tala klartext i stället?