Stordammens skola i Uppsala, en helt vanlig dag på sportlovet. Det är paus i basketträningen och åtta tjejer i tioårsåldern sitter i två små cirklar på golvet i sporthallen och delar ut beröm. Ser varandra i ögonen och talar om vad som är bra med var och en av lagkamraterna. En efter en delar de ut sina komplimanger. "Du kämpar alltid för laget."
"Du är snäll och bra på att peppa andra."
Utanför gympasalens gallerförsedda fönster är det minusgrader. Därute i vuxenvärlden pågår nedbrytningen för fullt. Donald Trumps senaste uttalande om Sverige har dragit igång en ny strid om alltings dålighet, och vems fel det är.
I debattens centrum står Den Stora Stoltheten Över Sverige, men i argumenten syns endast skammen. Anklagelserna viner, grupper ställs mot varandra och misstänksamheten sprider sig. Åsikter används som fakta och den egna uppfattningen av verkligheten som slagträ. Vad är sant?
Samhället förefaller ramla isär, även om ingen vet om det egentligen stämmer.
På basketplanen i Sävja har de generade fnissen lagt sig och bytts mot allt rakare ryggar. Berömmet från kamraterna går ytterligare ett varv runt laget. Dämpade fläktar surrar varsamt i bakgrunden, golvet är rent. Två frusna föräldrar tittar upp från sina mobiltelefoner. I arbetslivet skulle detta kallas "positiv feedbackövning".
Barnen övergår till att berätta inför gruppen vad de själva är duktiga på. "Jag försöker alltid göra mitt bästa."
"Jag tycker att jag är bra på att kämpa och att vara glad."
Värmen sprider sig och jag tar av mig jackan.