Va! Kolla! Kolla! Den är faktiskt där! Kolla!
Min kollega pekade exalterat ut genom fönstret (som plötsligt visade sig vara vansinnigt smutsigt, som en annan kollega snabbt påpekade).
Ja banne mig. Solen! Och en blå himmel till på köpet. Visst har vi vetat att det var aplänge sen vi såg solen, men när den faktiskt visade sig kände man verkligen: OJ, vad det var längesen och så fruktansvärt grått det har varit. Och längs soldränkta husväggar runtom i centrala Uppsala ställde folk sig lätt chockade över att behöva blunda för att inte bländas.
Jag undrar ibland hur det gick till när de första människorna befolkade Skandinavien. De måste ha varit desperata. Bortjagade av andra folk eller fullkomligt utsvultna. För hur kan man annars förklara att folk valde dessa nordliga breddgrader innan elementens, täckbyxornas och lampornas tid? Obegripligt. Och man behöver ju inte gå så värst många år tillbaka för att inse hur jävligt folk hade det under vinterhalvåret. När jag klagar över novemberdunklet och vinterkylan tänker jag ibland på hur min farmor Göta och hennes åtta syskon egentligen hade det där i Västerbottens inland, i sitt dragiga enrumshus utan elektricitet. Och jag undrar hur hon kände det när solen plötsligt återvände efter veckor av fuktig, grå kyla.
Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå. Det sägs också att molnen är tillbaka imorgon onsdag. Så jag tar nog en sväng till apoteket nu, i solskenet, och köper den där burken D-vitaminer som tog slut häromdagen. Jag ska njuta av varje steg.