När jag var barn talade man inte om psykisk ohälsa varken vid middagen eller vid någon annan tidpunkt. Man sa på sin höjd att någon var galen eller knäpp, hysterisk eller neurotisk. Att må dåligt var skambelagt och barnen kallades problembarn. Alla skulle vi bita ihop, gärna gå och lägga oss, och vakna i finfin form nästa morgon. Den som grät var en lipsill.
Det var då som uttråkade hemmafruar fick lugnande medicin. Det låg valium i vart och vart annat medicinskåp och Rolling Stones gjorde låten "Mother´s little helper" 1965 om de små, gula tabletterna. Neurosedyn gavs till gravida som hade svårt att sova och effekterna blev katastrofala; 10 000 missbildade barn föddes i 46 länder.
Vi två klasskamrater, hade i alla fall tur, vi måste ha varit väldigt jobbiga hemma eller i skolan, och privilegierade som hade föräldrar som förstod att vi behövde hjälp av människor.
Häromdagen fikade jag på stan och vid bordet intill satt en flicka med sönderskurna armar. Hon fikade också. På sommaren i värmen när många bär kortärmat syns psykisk ohälsa i form av ärr efter självskadebeteende. Generellt sett syns inte psykisk ohälsa men den finns ändå. Det vet alla som passerat sexårs-strecket.
Sedan början av 2000-talet har ständigt nya undersökningar ropat ut att fler och fler ungdomar är drabbade av psykisk ohälsa. Bland annat konstaterar Socialstyrelsen att nya fall av depressioner och ångestsjukdomar ökar årligen bland unga. Psykisk ohälsa bland unga vuxna, 18–24 år, har ökat med sjuttio procent på tio år. Hos ungdomar i åldern 10–17 år är ökningen över 100 procent.
Samtidigt har så många unga varit orädda, trätt fram och berättat öppenhjärtigt i sina sociala medier om hur dåligt de kan må. I sitt sommarprogram talade psykiatern Anders Hansen om att ofattbara en miljon svenskar äter antidepressiv medicin. Sedan flera år tillbaka vet vi att psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivning.
Under mina år som journalist har jag märkt en stor skillnad. På senare tid har en massa modiga människor öppet låtit sig intervjuas om sin psykiska ohälsa. Tack till dem! Tabut har minskat och kunskap spridits. Uppsala har fått sitt nybyggda Psykiatrins hus och psykiatrin har inte längre samma låga status som när den bedrevs i de förfallna, undangömda lokalerna i Ulleråker.
Därför trodde jag att jag läste fel när nyheten kom i slutet av augusti om att det ska sparas in på pengar till psykiatrin i Uppsala län. Bland annat kan det komma att drabba vården för ungdomar. I samma veva utlovade politiker kortare köer till BUP. Vare sig denna besparing drabbar unga, det vill säga drar ner vår framtid i skiten, eller vuxna är den tidernas misstag som innebär ett jättekliv bakåt i tiden.