Okej, det var väl dumt gjort. Om vi nu så prompt ville vara livsbejakande och bada klockan halv tre på natten hade vi väl kunnat vada ner genom vassen i stället. Järnbron är inte särskilt hög, men ändå tillräckligt ståtlig för att det skulle kunna göra ont om man hoppar ner i ån från den. I det grumliga vattnet kan ju hur många rostiga bockstyren som helst ligga och ruva.
Så när jag och min vän Klara hade klättrat över broräcket tvekade jag ordentligt. När en för oss främmande badentusiast kom springande för att göra oss sällskap skämdes jag lite över att jag nog inte skulle våga hoppa ändå. Men då släppte Klara broräcket. Jag såg plasket, suckade för mig själv och följde efter. Och ja, det var väl dumt gjort.
För tio år sedan fanns det ett Uppsalaband som gick under det svårgooglade namnet Nästan. Deras låtar är omöjliga att hitta i dag, men jag minns fortfarande en. Den handlade om hjärtesorg och beskrev hur man kan gråta många tårar över en hopplös förälskelse, men att de tårarna blir till ingenting när de rinner ut i Fyrisån.
Den låten hade fel. Så mycket vatten finns det ju inte i ån. Det upptäckte jag så fort mina fötter bara lite mer än en meter under ytan stötte emot något hårt. Där tog det stopp. Detta mörka vatten, som jag alltid hade föreställt mig som mystiskt avgrundsdjupt, var som en barnbassäng.
Med en så blygsam vattenmängd borde de tårar av olycklig kärlek som har fällts i ån genom åren utgöra en inte oansenlig procentandel av dess volym. Men det är kanske en tröst för de Uppsalabor som har lämnat sina havsnära hemstäder för att flytta hit – vi har lite saltvatten trots allt.