"Den blev jävligt bra!", sa en av experterna i Oredlighetsutredningen när jag ringde på onsdagsförmiddagen efter att ha upptäckt att jag antecknat fel datum för överlämnandet av den i min almanacka. Mer än så ville han inte säga innan pressträffen om den, som jag missade, startade i Stockholm.
Efter att ha läst sammanfattningen och ögnat igenom delar av den drygt 200 sidor långa utredningen är jag beredd att i stort sett hålla med.
Bra är framför allt förslaget att ansvaret för att utreda misstänkt oredlighet övergår från universiteten till en särskild statlig oredlighetsmyndighet, framför allt för att få en enhetlig hantering av sådana ärenden, men också för att undvika misstankar om att universiteten gör slarviga utredningar för att skydda egna fuskmisstänkta forskare.
Bra är också att utredningen föreslår en enhetlig definition av oredlighet, som inte bara omfattar fabricering, förfalskning eller plagiering som begås med uppsåt utan även av grov oaktsamhet. Det ska inte gå att komma undan genom att påstå att man är en superklant.
En smula märkligt är dock att denna definition är så snäv att forskare som gjort studier utan nödvändig etikprövning eller andra tillstånd inte kan fällas för oredlighet – såvida de inte ljugit och påstått att de haft tillstånden när de publicerat sina forskningsresultat.
Utredningen föreslår också att en nationell uppförandekod för god forskningssed tas fram, som alla inom universitet och högskolor – från den enskilde forskaren och uppåt – har ansvar för.
Jag tror att en sådan uppförandekod i slutänden kan få mycket större betydelse för att förhindra forskningsfusk än nesan av att utpekas för oredlighet av en statlig oredlighetsmyndighet.