När en ny bilmodell presenteras är det alltid en specifik bild jag bläddrar fram till i pressmaterialet: den som visar instrumentpanelen.
Bilens utsida är intressant men bilens insida säger än mer om tillverkarens ambitioner, temperament och strategier. Dessutom är instrumentpanelens form och funktion resultat av ett intrikat pussel som lär vara mycket dyrbart att utveckla.
Så där kan jag hålla på och teoretisera – inte utan fog! – men i själva verket är det nog mitt tolvåriga jag som driver på. De intressen som får fäste i den åldern präglar resten av livet och jag var fastkörd i instrumentpanelerna redan då.
Därmed är 1980-talets bilinredningar särskilt omhuldade av mig. Jag fascineras till exempel av hur Audi gick från oerhört formella och närmast asketiska inredningar i början av decenniet till något som utstrålade gammaldags förstaklassvagn på ett tåg med rustik kvalitet och ombonad känsla.
Likaså den pillerilligt utformade panelen och den tvåekrade ratten i Volvos aningen tafatta sportcoupé, 480 ES år 1987. För att inte tala om den bumerangformade och svårslaget ergonomiska förarmiljö i Saab 9000 – den har alltjämt en toppnotering på min lista.
På vilket sätt säger instrumentpanelen något om tillverkaren i stort? Naturligtvis genom materialval, detaljkvalitet och design. Men det går även att utläsa annat. När Mercedes gjorde en coupéversion av stora modellserien E-klass 2009 hade tvådörrarsbilen en helt annorlunda panel jämfört med sedanen och kombin. Det förvånade med tanke på utvecklingskostnaden det måste ha inneburit – samordning är alltid vägen till sparade slantar i bilvärlden.
Gåtans svar är att E-klass i coupéutförande i själva verket baserades på den mindre modellserien C-klass, och i det smalare bygget fick inte den ordinarie panelen plats.
I dagens generation E-klass är det samma panel med minimala variationer hela vägen från sedanen och kombin via coupén och cabrioleten och även i fyrdörrarscoupén CLS. Till och med i specialdivisionen Mercedes-AMG:s första egenutvecklade (nåja) familjebil, AMG GT 4 Door, återfinns E-klasspanelen – fast med en speciell mittkonsol.
Det finns bilmärken och modeller som alltid brukar nämnas när instrumentpaneler kommer på tal. Citroëns 1970- och 1980-tal intar en särställning bland egensinnigt formgivna förarmiljöer (som på 1990-talet slog tillbaka när Citroën i stället gjorde fullständigt fantasilösa inredningar), liksom Subarus urflippade digitalinstrumentering och asymmetrisk ratt i sportcoupén XT (1985). Men de stigarna är rätt söndertrampade enligt min uppfattning.
Fascinationen får bäst bränsle av att nörda ned sig i detaljskillnader bland bilar som i förstone inte verkar utmärka sig.
Ta några minuter att studera instrumentpanelen i din egen bil nästa gång du sätter dig bakom ratten. Hur ser det ut egentligen och vilka signaler kan tillverkaren ha velat sända med formerna, färgerna och funktionerna? Och ser det ut i grannens bil?