Som många journalister har jag författardrömmar. Fantiserar om att skriva en dystopisk berättelse som utspelar sig i en framtid inte allt för långt bort.
En kvinnlig hjälte ska rädda det som är kvar av världen, som i Hungerspelen eller i populära tv-serien The Handmaid’s Tale.
I den där dystopiska boken jag vill skriva är det under en sommar som i år som allting börjar. Med glädjedopp i värmen. När allt är lite mer underbart än det brukar vara.
Hettan i solstolarna. Barnen som lär sig simma på en sommar, för att de badar varenda dag. Det finns inget annat vettigt att göra. Vi njuter i solen, samtidigt som säden bränns vid och bönderna nödslaktar djur som inte har tillräckligt med foder. Det kommer krypande, långsamt, allt det där som inte är normalt. Härligt till en början, men sedan allt mer skrämmande.
Högtrycket ger ju aldrig med sig. Och folk börjar prata. Ska det vara så här nu?
Köper pizza hos min lokala pizzahandlare i slutet av juli. Det är ovanligt lugnt. Jag är enda kunden där. Vi hinner småsnacka lite. Ruljansen är ändå så låg.
Det är inte många som köper pizza och vill äta varm mat när hettan ligger som ett lock över Uppsala.
Vi börjar prata om vädret. Man ska ju inte klaga på värmen när man bor i Sverige, skojar vi. Det här är vi inte bortskämda med. Men pizzaägaren har pratat med många om det här i sommar. En del säger att det bara är en tillfällighet att just denna sommar blev så varm. Andra skyller på klimatet.
“Det folk säger är: Om det är så här i två somrar till då har vi förstört världen”, sammanfattar pizzaägaren.
Och så förtydligar han:
“Klimatförstört världen.”
I början av augusti skrämmer forskarna vid Stockholms Resilience Center upp med nya tvärvetenskapliga forskningrön om att delar av vår planet är på väg att bli obeboelig. Vi kan vara mindre än en global grad i från en “tipping-point”, en brytpunkt när en mängd självförstärkande okontrollerbara effekter gör att planeten blir allt mer ogästvänlig för mänskligheten. Årets sommar kommer framstå som en lätt bris i jämförelse med framtidens utmaningar. Polarisarna smälter bort, haven täcker land och människor dör av hettan och extrema väderfenomen. Det är så skrämmande att jag vill blunda.
I början av andra säsongen av HBO-serien The Handmaid’s Tale är June på flykt. Hon gömmer sig på The Boston Globes övergivna redaktion och tryckeri. Här hittar hon en avrättningsplats där journalister skjutits och hängts. Hon chockas, men snart lär hon sig att överleva på den karga platsen. Hon anpassar sig till sin nya tillvaro. Tänder ljus till de döda. Springer upp och ned för ståltrapporna mellan kontor och tryckeri.
Hon börjar leta ledtrådar. Klipper ut artiklar ur gamla tidningar och sätta dem tillsammans. Var för sig är de inte så tydliga, men tillsammans ser hon det som hon borde ha förstått för länge sedan.
“You where there allt the time, but no one noticed you” (Du fanns där hela tiden, men ingen lade märke till dig), säger hon.
Kanske är “you” regimen Gilead, eller miljöförstörelsen som ledde till att det föddes så få barn. Eller så menar hon varningssignalerna. De som fanns där hela tiden. Hon bara såg dem inte.
Jag vill inte att min tänkta bok blir sanning. Att världen som i ett dystopiskt skräckscenario blir en obeboelig plats som brinner, säden torkar och luften är för het för att andas. För de som kommer drabbas svårast är mina barn och barnbarn.
Vad ska vi säga till dem? Att vi inte ville se, att vi inte brydde oss om att rädda vår planet.
Inte förrän det var försent.
Om två somrar, vet vi, tänker många. Men har vi ens två somrar att spela med?
LÄS MER: "Efter extremvädret kommer kriget"