Under årtusenden har människor fascinerats av kometer. Helt säkert är det inte bara forskarna vid Institutet för rymdfysik och Uppsala universitet som efter 20 års förberedelser ser fram emot att kometlandaren Philea i kväll tar mark på kärnan av kometen Churyumov-Gerasimenko, långt, långt därute i rymden. Säkert finns många, många fler som tycker att det ska bli jättespännande.
Jag var nog sex år när mitt intresse för kometer väcktes av att min pappa högläste Tove Janssons bok ”Kometjakten”. Intresset har aldrig falnat, men i efterhand har jag insett att bisamråttan och mumintrollet inte var världens mest pålitliga källor till kunskaper om kometer.
”Det är en komet”, sa bisamråttan. ”En glödande komet som rusar genom svarta tomma världsrymden med en svans av eld efter sig.”
Det dröjde generande många år innan jag lärde mig att kometer i verkligheten är mer lika Mårran, isande kalla, och att det som ser ut som eld bara är ljusreflektioner från det jättelika gas- och stoftmoln som bildats när kometkärnans yta värmts upp av solen.
Och det dröjde ännu mycket längre innan jag fick klart för mig att de kometer som vi ibland kan se härifrån jorden bara är en försvinnande liten del av många miljarder kometer i solsystemet som aldrig kommer tillräckligt nära solen för att bilda gasmoln som kan synas.
Sedan augusti har rymdfarkosten Rosetta kretsat kring Churyumov-Gerasimenko. Strax efter klockan 10 i dag släpper Rosetta, från två mils höjd, ut den kylskåpsstora landaren Philaea för att sedan långsamt, långsamt dala ner mot kometkärnan. Landningen beräknas ske klockan 17.00, men sedan tar det ungefär en halvtimme innan vi vet om den har lyckats. Så lång tid tar det för signalerna från Philaea att nå oss här på jorden.
Det lär finnas en mer än obetydlig risk för att Philaea studsar tillbaka ut i rymden eller sjunker djupt in och begravs i den porösa kometkärnan – i stället för att stanna kvar på dess yta. Men varför vara pessimistisk? Hittills har Rosetta under sin tioåriga resa till en bara ett par kilometer stor himlakropp på ett avstånd flera gånger längre bort än till solen hållit tidtabellen och leverat exakt enligt plan. För en, tyvärr inte annan, som kan ha svårt att hitta runt bara några hörn är det nästintill obegripligt imponerande.
Även om Philaea skulle misslyckas är Rosettaprojektet redan en odiskutabel succé. Kometerna har hängt med ända sedan solsystemet bildades. Rosettafarkosten, som bland annat innehåller två ”Uppsalainstrument”, har levererat, levererar och kommer under flera månader framöver att fortsätta leverera en myriad av data som i förlängningen lär oss mer om hur det en gång gick till när solsystemet bildades.
Under dagen kommer mer information på unt.se och unt24 om hur det går för Philaea och forskarnas egen ”kometvaka” på Ångströmlaboratoriet.