På ena sidan muren, heta diskussioner på mer eller mindre engagerande seminarier. På andra sidan, turister i bar överkropp, läsandes Camilla Läckberg på tyska i gröngräset. Solen hittade till Visby, under Almedalsveckans första dag.
Det avmätta sorlet störs av ljudteknikernas test av mikrofoner inför kvällens stora partiledartal på stora scenen. Själv spolar jag partipolitiken för att istället följa ett antal specifika frågor. Ur medieperspektiv är det särskilt en som gör sig i påmind i olika skepnader i programmet under hela veckan. Det kanske mest eldfängda ämnet av alla.
Tilltron till journalistiken får generellt sett anses vara relativt hög i Sverige. Men det finns ett område med tydlig avvikelse. Det syntes inte minst i den studie som Institutet för mediestudier presenterade i våras. Det handlar om rapporteringen av migrationsfrågan. En utstickande del mediekonsumenter misstror den journalistik som bedrivs om invandringsfrågan.
Varken studien eller den kritik som så gott som dagligen når redaktionen direkt är särskilt enkel att tyda. Hur stor grupp läsare handlar det egentligen om? Och vad är det de egentligen misstror?
Det bristande förtroendet mot medierna i invandringsfrågan sammanfattas ganska enkelt i två korta påståenden. ”Ni mörkar och hemlighåller” samt ”Ni överdriver och ljuger”. Det märkliga är att dessa två motsatser ofta gäller samma text. Vad ska man tro?
”Hur påverkar den enskilde journalistens partitillhörighet rapporteringen?” undrade en av åhörarna i publiken på Migrationsverkets seminarium om migrationsjournalistik i Almedalen igår. Frågan är relevant och en av de vanligaste jag får som chefredaktör. Den ställs i olika grad av irritation, och mycket sällan utan tydliga undertoner av misstänksamhet eller ibland rentav uppgivenhet.
Mitt svar är lika tydligt som konsekvent. Journalistiken ska beskriva verkligheten. Inte spegla den enskilde journalistens värderingar. För den redaktionella medarbetaren är detta något att hela tiden hålla koll på.
Samtidigt är det en hedersfråga. Vi utför vårt jobb professionellt, låter inte egna värderingar påverka och arbetar på uppdrag av läsaren.
Som den prisade journalisten Negra Efendic sa i sitt Sommarprogram i radion häromdagen: Någon konspiration finns inte. Hur skulle den se ut, skulle alla journalister prata ihop sig om vad de skulle skriva?
På Tidningsutgivarnas seminarium om mediernas trovärdighet är det proppfullt och folk står i dubbla rader. Invandringsfrågan är till sin natur sprängstoff. Den är dessutom svårt komplex, och sträcker från att vara djupt teknokratisk i Bryssel, till bottenlöst sorglig på Medelhavet för att till sist landa mitt i våra vardagsrutiner i dörren till Ica. Ingen är oberörd.
En del av kritiken ovan måste nog avskrivas som trollfest. Läsarens egna åsikter projiceras på journalistiken. Debattklimatet förvrids av en flora av åsiktsdrivna propagandasajter.
Betyder det att vi inom medierna inte har någon självkritik att idka? Det tror jag visst att vi har. Det är också tydligt hur journalistiken har förändrats sedan hösten 2015. Såhär i backspegeln kan man konstatera att den stora flyktingkrisen tog stora delar av samhället på sängen, även journalistiken.
Vi kan fortfarande bli bättre på att "varudeklarera" skillnaden mellan fakta och åsikter. Och vi behöver avsätta tid och resurser till en bra och allsidig bevakning av både migration och integration.
Några recept finns också för dig som läsare. Var källkritisk, oavsett vilken journalistisk publikation du läser. Skillnaderna mediekanalerna emellan är gigantisk, men den mest allsidiga världsbilden får man om man tar del av olika röster och toppar anrättningen med att tänka själv.
Fundera på vilka medier du vill ha. En sak kan vi vara säkra på, i samband med riksdagsvalet nästa år kommer det precis som i både USA och en del europeiska länder att skölja en våg av falska nyheter som orkestreras via sociala medier.