Ibland tänker jag: vad skönt det vore att vara Tabitha. Ni vet, Mia Skäringers underbara karaktär som kedjerökande skulle låta barnen äta godis alla dagar i veckan, säkert frysbullar till middag också om det inte finns nåt annat hemma. Nä, jag vet. Det skulle inte vara så lyckat. Men skönt.
Tabitha skulle bombis fnysa åt de däringa små nya påsarna. Men nu är jag ju inte Tabitha, utan förmodligen en rätt vanlig mainstream-mamma som nojar då och då över uppfostringsbeslut och om barnen egentligen får i sig alla näringsämnen de borde. Och om det blir för mycket socker ibland, trots att vi försöker ha hyfsad koll på sockerintaget.
Vi har till exempel en regel om max 100 gram lördagsgodis. Det är möjligt att det är mer än barnen borde få om man väger in deras deras övriga sockerintag (särskilt i utflykts- och semestertider, gah!). Men inte ser de mycket ut för världen, de där 100 grammen som ligger och skramlar i botten av de enorma lösgodispåsarna som med sin blotta storlek är ett hån mot vår 100-gramsregel.
Och så har vi ju kalasen. Där det snarare tycks gälla nån slags ”minst 300-gramsregel.” Det händer att barnen inte ens orkar äta upp allt, och då blir jag ju lite fundersam eftersom mina barn är lika stora godisälskare som jag var som barn. Knepigt också när de egna barnen fyller år. För jag är ärligt talat inte så sugen på att vara morsan till barnen som blir kända för kalasen där man alltid bara får lite godis ekande längst ner i de bedrägligt stora fiskdammspåsarna.
Så jag säger: varmt välkomna, ni nygamla små påsar som får en 70-talist att minnas tiden då man stod på tå i kiosköppningen och andaktsfullt pekade ut vilka godisar man ville ha för sina smutsiga enkronor. Vete tusan om de där små påsarna har fått mig att äta mindre godis som vuxen. Men som barn i alla fall.