De medieetiska reglerna har en egen rubrik för namnpublicering. ”Var försiktig med namn” lyder den.
Där står att ansvariga utgivare noga bör överväga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada den enskilde. Och att man bör avstå om det inte finns ett uppenbart allmänintresse.
Varför ska två i sammanhanget okända fritidspolitiker namnges i tidningen? De bägge nämndemännen i det uppmärksammade våldtäktsmålet i Uppsala tingsrätt har fått utstå en kritikstorm sedan domen avkunnades i slutet av april. Deras resonemang i domskälen när de friade en åtalad man från anklagelserna om försök till våldtäkt har attackerats från alla håll. Att bli omskrivna för detta kan knappast anses smickrande.
Tidningen har ingen roll att döma, och vi är inte ute efter att hänga ut eller svartmåla någon. På nyhetsplats har vi ingen annan agenda än att rapportera om det som vi bedömer har ett allmänt intresse för våra läsare.
Men i journalistiken ingår också ett granskande uppdrag. Att ställa frågor, ifrågasätta och på läsarnas uppdrag utkräva ansvar från de som har makt. Vem fattade beslutet, på vilka grunder, hur tänkte de?
Från vissa yrkesgrupper är det rimligt att utkräva särskilt mycket ansvar. Det första man tänker på är självklart folkvalda politiker, som är utsedda att handha våra gemensamma offentliga tillgångar. Men det gäller också exempelvis läkare, advokater, veterinärer och mäklare. Alla yrkespersoner som en vanlig människa på olika sätt kan hamna i en beroendeställning till. Söker man upp sjukvården med en befarad allvarlig sjukdom kan det vara bokstavligen livsviktigt att den man träffar sköter sitt jobb med omsorg och noggrannhet.
Detta gäller även våra rättsskipare inom den dömande makten.
UNT har vid ett antal tillfällen sökt de två nämndemän som stod bakom friandet i den uppmärksammade domen, för att ställa fördjupande frågor om hur de resonerat. Deras ansvar, både mot den kvinna som anmält att hon blivit utsatt för ett våldtäktsförsök och mot den man som stod åtalad misstänkt för brottet, är stort. Men det handlar även om samhällets förtroende för rättssystemet. Det är rimligt att kräva att de ska svara på journalistiska frågor om det uppdrag de har tagit på sig.
Allmänintresset i detta fall är uppenbart stort. UNT har ingen anledning att hänga ut nämndemännen, men inte heller att visa särskild hänsyn när de försöker gömma sig.