Konstvärlden beskrivs ofta som en globaliserad företeelse. Och i viss mån stämmer det. Den lilla grupp av konstnärer vars verk nästan har upphört att vara konst för att istället bli bisarrt värderade investeringsobjekt skulle nästan kunna fungera som en illustration av en värld utan gränser. Det är därför alla stora museer som byggs av förmögna mecenater i stora drag har likadana samlingar. Det är för de säkra investeringarna man ber någon av världens få superarkitekter om ett imponerande skal. Det är förstås på sätt och vis trist, men följer en viss logik. Det vore ju hur som helst ännu tråkigare att gå runt i museerna och glo om det var så att mecenaten bara investerat i guld eller koppar. Men den värld som den marknadssynonyma konsten representerar är förstås också den som bäst illustrerar Zygmunt Baumans gamla men sorgligt aktuella uppdelning av världen i vagabonder och turister, där det senare fåtalet rör sig fritt och lyckligt längs homogena köpstråk, medan de förra är ofria, räknas som defekta konsumenter och därmed inte erkänns som fullvärdiga människor.
Men konstvärlden är också full av lokala variationer och långt mer mångfacetterad än exempelvis arkitekturen, som åtminstone i en västerländsk kontext är förhållandevis likriktad och känslig för trender. Det är förstås i mötet mellan variationerna som det blir riktigt intressant, och konstvärldens bästa globala sida är de stora, regelbundet återkommande, internationella utställningar som erbjuder betraktaren ett sanslöst frosseri och en falsk men njutbar känsla av överblick. Just i år sammanfaller flera av de tyngsta arrangemangen, vilket innebär att konstpubliken har chans till en mycket dyr men rolig semester. Den klassiska biennalen i Venedig är ett säkert kort (öppnar 13 maj). Precis som Documentai Kassel (10 juni), som återkommer vart femte år, och Skulptur Projekte Münster (också 10/6), som bara dyker upp en gång per decennium.
Vill man inte bränna all budget och ledighet på Europas tyngsta bjässar finns det gott om alternativ. Göteborgsbiennalen, Gibca, dyker också upp i år (9 september) och brukar beskrivas som både politisk och experimentell, vilket sannolikt årets curator Nav Haq vill att den ska fortsätta vara. Momentum i norska Moss (17 juni) excellerar ofta med samtida nordisk konst, och i Helsingfors arrangeras i år Ars(31 mars), som återkommer med sex års mellanrum. Ars 17 ska enligt förhandsinformationen dessutom nörda ner sig i konst som äger rum på nätet, vilket kommer att innebära att man kan ta del av en stor del av konsten utan att ens behöva lämna sin favoritskärm.
Den hetsiga överblicken som vill se mer än den kan famna ska inte underskattas. Det är också därför det är viktigt med jämförelsevis små men ambitiösa och intensiva arrangemang, som Uppsala konstmuseums Revolve Performance Art Days, som i vår återkommer för andra gången 12–13 maj.