Patrullen har skrivit det hur många gånger som helst, men lokalen i hörnet Smedsgränd–Dragarbrunnsgatan är verkligen en av stans finaste krogmiljöer. Men i sin senaste skepnad, Biztron, kom den inte helt till sin rätt. Nu har restauratörerna i Plockgruppen tagit omtag med nya satsningen The Loco, och lyckas bra. Ljussättningen är bättre och möbleringen känns betydligt mer inbjudande och flexibel. De tokroliga inslagen med apor som håller lampor och skyltdockor som agerar trapetskonstnärer i taket är säkert en vattendelare, men man får garanterat något att prata om i alla fall.
Det strama och strömlinjeformade är som väntat inget som hör hemma på The Loco. Menyn följer givetvis i samma spår. Det finns flatbread med olika topping, ett gäng smårätter från världens alla hörn och några större rätter samt en grillmeny. Det är förstås kul med ett ställe som inte drar sig för att ta ut svängarna, samtidigt är det lite svårt för en gäst att veta vad man ska ta sig till. Av vad patrullen sett under sina besök verkar de flesta luta sig åt flatbread-hållet, vilket nog känns tryggt helt enkelt – för det faktiskt ganska svårt att plocka ihop en någorlunda enhetlig samling rätter om man rör sig över större delar av menyn. Helt ”loco” är emellertid inte själva rätterna, utan det mesta känns igen och snarare skulle man närmast behöva skruva till det ett par snäpp.
Vad gäller just de pizzaliknande flatbreadsen så gillar patrullen verkligen den med betor, getost, pinjenötter och mozzarella – fin balans mellan sötma och sälta. Den lite sega degen är smakrik.
Bland de spretiga smårätterna är padrones de pimientos de padrón ett säkert val – skönt svedda i pannan och rejält saltade. Locos böntacos funkar också fint, en vegansk munsbit i krispigt bröd, även om smakerna är lite fadda. Detsamma gäller laxtacon, det lilla extra, kryddiga, saknas. En annan smårätt, koreansk oxtartar, lyckas också kvala in som lite mesig, trots kimchimajonnäs.
Under vinjetten ”stora rätter” hittar man en peruansk majskyckling. Det som serveras är bröstfilé, vilket 2017 inte känns som det mest spännande kanske, men man får en habil rätt med lite trevliga rotsaker och aji-majonnäs (chili).
Pata negra-skuldra är lite skojigare. Det fina, välstekta köttet från ibericogrisen serveras utan krusiduller med pommes och majs.
Efterrätterna är få och inte något att skriva hem om direkt. Mer än en gång har vi fått in deras piña colada, med de annonserade smakerna kokos, ananas och rom, fast utan några som helst spår av rom vilket känns snopet. Crème brûléen är bättre, och här råder ingen brist på smak av huvudingrediensen, lakrits, som finns både på och i. Bra då med hallon till som bryter av.
The Loco är en frisk fläkt med sin spexiga atmosfär i den härliga lokalen. Inget snack om det. Sen är det nog after work med drinkar och lite tilltugg som är rekommenderad avnjutingsnivå snarare än matcentrerad helkväll. Därtill är matutbudet en smula för spretigt och svajigt.