Fyller man år väntar sig vännerna en fest, eller hur? På lördagseftermiddagen firade Robert Sund sin 70-årsdag och så många av hans vänner som fick rum i universitetsaulan fick en riktigt fin festkonsert i present. Och han själv fick, som han bekände i välkomsttalet, den kanske största egotrippen i sitt liv: han hade skrivit eller arrangerat all musik, den skulle framföras av körer som stod hans hjärta nära och han skulle själv dirigera alltsammans.
Konserten var en exposé över Sunds musikaliska Uppsalaliv. Jag hade visserligen gärna hört något från hans tid som virtuos nationspianist på G-H då det hände att han spelade fenomenalt dubbelpiano med sin bror Håkan men programmet inleddes med Allmänna Sången, vars sånganförare Robert Sund var i 18 år. Dagens sångare var inte med då men de känner honom genom hans många arrangemang. Kören gjorde genomgående en fin insats i två Birger Sjöberg-visor och Per spelman och för första gången hörde jag hemliga visan, en tonsatt dikt av Helga Henschen med både charm och vemod.
Robert Sunds skötebarn La Cappella, fött 1986, sjöng förnämligt Att angöra en brygga. Unnibahia bjöd på utmaningar att träffa rätt toner och det gjorde kören. Johnny Mercers musik arrangerad av Sund till Olle Adolphsons text Helge, jag älskar dig gjordes med glädje och humor.
Sedan kom OD, som Robert Sund i någon egenskap har dirigerat i 40 år av sitt liv, varav 17 som förstedirigent. De tonsättningar och arrangemang som han hade valt år kören är exempel på ett moget konstnärskap. Musiken till Longfellows dikt A day of sunshine är enastående fin, liksom den till Wordsworths The daffodils och det är lätt att liksom han själv tycka att arrangemanget av Evert Taubes Fragancia är något av det bästa han gjort. OD var på topp i dessa tre nummer liksom Folke Alin på pianot - bättre kan det knappast bli!
Efter paus framfördes Sunds Mässa för soli, kör och orkester, ett beställningsverk av Uppsala musikklasser. Etthundra körsångare och en hyggligt stor orkester garanterade en mäktig upplevelse. Mässan är en blandning av olika musikstilar och moderna disharmonier blandas med populärmusik och musikalpastischer. Särskilt credosatsen har partier som tangerar ren underhållningsmusik, men påminner med sina sambarytmer mycket om Misa criolla av Raúl Ramirez och den nicaraguanska bondemässan. Allt är mycket medvetet gjort, med gott humör och med ett bakomliggande allvar som tar över i den avslutande Agnus dei-satsen.
Solisterna Jeanette Köhn och Jesper Taube gjorde fina prestationer i duettavsnitten som ofta förde tankarna till musikal eller operett. Den stora kören var förvånansvärt väl samövad och lät mycket bra liksom orkestern där slagverken imponerade. Stort bifall och stående ovationer föranledde bissering av en av satserna. Tack för att vi fick vara med om detta!