Videon är inte längre tillgänglig
Pennan är mäktigare än svärdet, brukar det heta. Men när obeväpnade skribenter och satirtecknare attackeras av maskerade män med automatvapen är pennan ett svagt försvar.
Nyheten rullade in vid lunchtid på onsdagen, först som ett kortfattat telegram om att den franska satirtidningen Charlie Hebdo angripits av maskerade män. Någon timme senare stod vidden av terrorangreppet klart. I skrivande stund har dådet berövat tolv personer livet, däribland fyra tecknare och två polismän som avdelats för att skydda tidningen.
Charlie Hebdo är en av Frankrikes mest kända satirtidningar. Den är grov, den är tuff, den är fullständigt respektlös. Den goda smaken ger den inte mycket för, men den älskar att plåga överspända politiska makthavare, poliser, myndighetspersoner och pösmunkar bland religiösa ledare. Inget är heligt. Ingen går säker. Men satirikernas vapen är deras vassa pennor. Ord och bilder. Humor. Inte kulor.
Attentatet är ett av de värsta någonsin mot en redaktion och väcker avsky världen över. Men attacken är ändå inte en fullständig överraskning. Det fanns en hotbild mot Charlie Hebdo. I Danmark har säkerhetspolisen avvärjt flera planerade attentat mot tidningen Jyllands-Posten efter publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i september 2005.
I Sverige har Nerikes Allehanda utsatts för allvarliga hot hösten 2007 efter publiceringen av konstnären Lars Vilks rondellhundsbild. Undersökningar av branschorganisationen Utgivarna och Journalistförbundet bekräftar bilden av ett tuffare klimat där hot om våld, från såväl politiska och religiösa extremister som från organiserad brottslighet, blivit en del av arbetsvardagen för journalister.
En gång var skylten press på en reportagebil i en krigszon ett skydd. Så är det inte längre. Utrikeskorrespondenter och krigsreportrar har förvandlats till måltavlor i sig. I moderna krig är kampen om mediebilden av krigshändelserna nästan lika viktig som kriget i sig. Det är i detta perspektiv som mordet i fjol på Sveriges Radios korrespondent Nils Horner ska ses.
Massakern i Paris är en påminnelse om att det öppna samhället måste skärpa försvaret mot dem som vill kväsa den fria åsiktsbildning som är demokratins fundament. När journalister mördas i sin yrkesutövning får vårt svar inte bli resignation eller reträtt. Låt oss minnas de modiga, galna, provokativa och skarpa satirikerna på Charlie Hebdo. Jean Cabut. Stéphane Charbonnier. Georges Wolinski. Bernard Verlhac.
Mördarna ska ställas inför rätta och straffas. Men låt oss glömma deras namn. Låt pennan väga tyngre än svärdet.