– År 2016 tvingades pastorerna Åsa Waldau och Urban Fält lämna församlingen. Efter den radikala omstruktureringen förändrades svaren som jag fick av barn och unga. Innan uteslutningen hade de unga varit väldigt positivt inställda till sina ledare. Sen lät det annorlunda, säger Sanja Nilsson, religionssociolog som vid Göteborgs universitetet doktorerat på barn och ungas situation inom Knutbyförsamlingen.
Sanja Nilsson, vid Göteborgs universitet, har tidigare jobbat med projektet "Barn i sekter" och först var hon inte välkommen till Knutbyförsamlingen. Men man ändrade sig och år 2014 kunde hon starta sina intervjuer. Den första omgångens svar, mellan åren 2014 till 2016, gav en idealiserande bild av ledare, föräldrar och av vänskapen mellan ungdomarna. Sanja Nilsson intervjuade cirka 25 barn och unga.
– Då påpekade allt som var bra inom församlingen. De såg det som en gåva att få växa upp i gemenskapen och de uppskattade att de slapp ha konflikter med vuxna. Av sina klasskamrater fick de höra att andra barn hade gräl och bråk med sina föräldrar, säger Sanja Nilsson.
Hon anser att barnen fostrades in i ett patriarkalt, hierarkiskt system.
Var det en auktoritär barnuppfostran?
– Ja, det kan man kanske säga om man menar att barnen skulle ha respekt för sina föräldrar. Men de här barnen levde i en mycket mer komplex situation. Till exempel kunde de tas ifrån sina föräldrar och placeras i en annan familj om deras egna föräldrar kommit i onåd hos ledare. De barnen hamnade i en jättesvår situation, säger hon.
Om en förälder ansågs ha gjort något fel kunde ledarna också lösa situationen genom att föräldern uteslöts ur gemenskapen och fick flytta ifrån sin familj under mer eller mindre långa perioder.
Enligt Sanja Nilsson fanns det en innersta krets omkring Kristi brud som bestod av tolv vuxna, en grupp som kallades Bordet. Under dem fanns en liknande ungdomsgrupp, för personer mellan 15-20 år. Den hade lägre status än Bordet men högre status än övriga medlemmar. För en vanlig medlem var det inte bara att knacka på hos dem som var högre i hierarkin. De måste vara inbjudna för att få träffas.
– Rangordningen innebar att de ungdomar vars föräldrar ansågs ha gjort fel sågs som mycket mera värda än sina föräldrar och fick mera att säga till om. För dem blev det konstigt att återförenas med sina föräldrar och uppleva en vanlig barn-förälder-relation, säger hon.
Att rangordningen av människor påverkade deras medlemmarnas relationer har Sanja Nilsson sett flera bevis på. De som stod högt i rang blev populära. För dem kunde det komma som en chock om deras attraktionskraft minskade – på grund av att de tappat status i rangordningen – och "vännerna" plötsligt försvann.
Vad har förvånat dig?
– Att det fanns så mycket utfrysning av medlemmar och att våldet mellan vuxna var så utbrett, säger Sanja Nilsson.
Blev barnen fysiskt misshandlade?
– Genom de intervjuer som jag gjort med unga tyder inget på att barn blivit slagna systematiskt. Ett barn berättade att hon fått en örfil av en förälder för att hon sprungit över gatan utan att se sig för. Men det är ju inte säkert att alla berättade för mig om de upplevt våld; de visste att jag i så fall skulle anmäla till polisen, säger hon.
En ledare som Sanja intervjuat sa till henne att om församlingen hade funnits i England så skulle de nog använt aga som uppfostringsmetod. Men även om barnen inte utsattes för aga är Sanja Nilsson övertygad om att de levde under stark psykisk och andlig press och ständigt hade höga krav på sig.
– En högst reell verklighet för medlemmarna var att Jesus kunde komma när som helst till Knutby och hämta dem som betett sig rätt och föra dem till himlen. Då gällde det för barnen att alltid fatta de rätta besluten så att de inte blev lämnade kvar, säger Sanja Nilsson.
Det gjorde också att en del barn var jätterädda när de kom hem från skolan. Innan de öppnat dörren visste de inte om bostaden skulle vara tom på grund av att övriga familjemedlemmar hade åkt till himlen. En vanlig förkylning kunde också skapa en olidlig situation och andlig press.
– Var de förkylda fick de ta en tablett och gå till skolan ändå. Att stanna hemma ansågs fel. "Gud har gjort alvedon" kunde barnen få höra av de vuxna.
Efter 2016, när församlingen omorganiserades, var det en av de intervjuade som tog kontakt med Sanja Nilsson, och sa att hen inte ville vara med i hennes forskning. Personen kunde inte stå för det hen hade sagt i intervjuerna under de gamla ledarnas tid.
Det gjorde att Sanja Nilsson bestämde sig att återuppta sitt intervjuande. Vissa tackade nej för att de inte orkade medan andra ville berätta öppenhjärtigt. Barn och unga som tidigare talat om sina ledare i positiva ordalag gav nu en annan bild. Den präglades av besvikelse och ilska över de liv som de blivit bestulna på.
– En del nämnde sånt som varit bra med gemenskapen men de flesta var väldigt negativa i andra omgången. De var arga och uttryckte besvikelse över ledarna, säger hon.
En del berättade också att de kände sig svikna av andra medlemmar. Även vänrelationer hade ju baserats på hur nära Gud de hade befunnit sig i hierarkin.
– Eftersom skillnaderna i berättelserna var så stora är det lätt att tänka att de ljög i första omgången och talade sanning i den andra. Men det vore en förenkling; allt hade skakats om, hela deras världsbild var annorlunda. Efter 2016 var församlingen i kaos och förutom det måste barnen stå ut med det stigma som de mötte i skolan – det fanns en massa förutfattade meningar om församlingsmedlemmarna efter mordet och de andra oförrätterna, säger Sanja Nilsson.
2018 upplöstes församlingen. Enligt Sanja Nilsson har de flesta flyttat från Knutby. En tendens hon märkt är att många av dem som vuxit upp i församlingen och numera är unga vuxna inte är troende. Medan många vuxna har vänt sig till andra frikyrkor bland annat i Uppsala och Göteborg.
Sanja Nilsson vet att många av barnen har sökt hjälp i enskild terapi eller i grupp.
– De verkar i alla fall som om de flesta barnen och ungdomarna fått till någon form av läkning. Men sen är det förstås individuellt och beroende på personlighet. Jag träffade ett syskonpar, där det gick fint för den ena, medan den andra höll på att gå under av bördan som det inneburit att växa upp i församlingen.