Jelena Vasic flydde från före detta Jugoslavien under 1990-talet. Nu hjälper hon människor som hamnat i Knivsta och Märsta efter att ha flytt från kriget i Ukraina.
Redan i krigets början tog Knivstabon Jelena Vasic och hennes man Srdan Jesic initiativet till en insamling av pengar och kläder genom bland annat sociala medier. För pengarna har de köpt frukt, hygienartiklar, pennor, mediciner, hudkrämer med mera åt flyktingar på Migrationsverkets boenden i Märsta och Knivsta.
Paret flydde från kriget i före detta Jugoslavien på 1990-talet.
Är det därför ni känner extra starkt för det här?
– Ja, det kan vara så. Å andra sidan är det jättemånga som inte alls har upplevt krig som ändå hjälper till, säger Jelena Vasic.
Henrietta Wass är en av dem. Hon har tillsammans med Jelena åkt till flyktingboendet i Servicehuset i Knivsta flera gånger sedan kriget i Ukraina startade.
– Främst har vi samlat in pengar via släktingar och vänner. Vi har försökt skaffa fram sådant som flyktingarna sagt att de behöver för dagen. Det har varit örontermometer, nagelsaxar, frukt, schampo, skor med mera. Viljan att hjälpa till har varit jättestor bland Knivstaborna, säger Henrietta Wass.
Henrietta Wass har de senaste veckorna alltid haft några kassar med saker och kläder i bakluckan på sin bil.
Hon är god vän med Jelena sedan tidigare och arbetar som förskollärare.
– Det känns som att vi behöver hjälpas åt just nu. Det är inte så lätt att komma till Sverige. Ibland spelar det ingen roll vad vi kommer med, utan det är också känslan att någon bryr sig om. Vi vill förmedla att de är välkomna hit, säger Henrietta Wass, som de senaste veckorna har haft många kassar i bilen.
Utöver Knivstabornas gåvor har även Knivsta basketbollklubb försökt att lätta upp flyktingbarnens dagar genom att bjuda in dem att delta gratis på sina träningar.
Katia Dibajeh från Odessa-området är mycket tacksam över att få vara i Knivsta. "Kriget är som en mardröm. Jag gråter fortfarande och har svårt att sova. Ändå känns det som jag inte förstått fullt ut vad som hänt, utan att jag snart ska vakna." säger hon.
Några som tagit del av hjälpen är Katia Dibajeh och hennes familj.
– Vi har bott en vecka här. Vi har fått allt vi behöver: Mat, sängar och till och med mediciner från volontärer när vi var förkylda. Jag är så glad att vi kom just till Knivsta och hoppas att vi får bo kvar här, säger Katia Dibajeh på engelska.
I Knivsta finns 96 ukrainska flyktingar som är registrerade. Eftersom många bor hos privatpersoner är siffran troligtvis högre. Men antalet ändras också från dag till dag eftersom många av dem som kommer till Migrationsverkets boenden slussas vidare till andra kommuner.
Hur var det i Odessaområdet?
– Det var inte lika dåligt som i exempelvis Charkiv, men hemskt. Vi bor nära en militärbas som de bombade en av de första dagarna. Vi sprang chockade in till vår närmaste stad, utan att ta på oss ytterkläderna. Därefter sov vi i en trång hall i en vecka. Mina föräldrar stannade, men larm och skjutande hördes hela tiden och jag såg hur barnen blev alltmer nervösa.
Elmira Dibajeh, 8, från Ukraina bor i Knivsta. Hon var rädd när flyglarmen tjöt och de hörde skott. Familjen vet inte hur länge de kommer att få stanna i Knivsta. Migrationsverket beslutar om de får stanna här eller om de ska till någon annan svensk kommun snart.
Familjen hade inget skyddsrum att springa till när bomblarmen tjöt.
– Det var också svårt att stanna eftersom vatten och mat tog slut i affärerna. Vi kunde inte jobba eller gå i skolan och priserna blev skyhöga, säger Katia som tidigare arbetade med försäkringar åt ett amerikanskt läkemedelsbolag.
Elmira och Katia satt med familjen i en lägenhetshall i flera dygn. De hade inget skyddsrum i närheten.
Familjen flydde per buss. Det tog två veckor att komma till Rumänien. Vid gränsen fanns många volontärer med vatten och mat åt alla.
Här i Sverige känner sig Katia trygg, men hon är orolig för släktingarna i Ukraina.
– Jag kan inte sova, utan bara gråter. Först följde jag nyheterna i mobilen. Sedan raderade jag mina appar. Det var för skrämmande. Nu har jag börjat kolla igen. Allt känns som en mardröm. Det är svårt att förstå, jag väntar bara på att jag ska vakna upp och förstå vad som händer, säger Katia Dibajeh.