Sigtuna/Knivsta. Dennis Johansson, 49, är kraftig med långt hår. Han ser aningen ut som en hårdrockare. Kroppen är mestadels tatuerad.
– När folk ser mina tatueringar brukar jag få frågan om jag är sjöman, eller om jag har suttit i fängelse, eller vilket brott jag har begått, säger Dennis Johansson.
Dennis har aldrig suttit i ett fängelse. Han jobbar som IT-tekniker i en stor och fin lokal på Valloxen i Knivsta.
Första tatueringen fick Dennis i Danmark som 16-åring. Han sade till sin mor att han bara skulle till Danmark. Mamman tyckte inte att det var något konstigt med det. Danmark ligger ju bara i Uppsala, tänkte hon. Men han menade grannlandet Danmark, där han slapp visa sin legitimation för att få en tatuering.
Han var egentligen oförberedd och hade inte ens tänkt på vilken design han ville ha. Förslaget blev ett hjärta med banderoll. Rådet från tatueraren var att det inte får vara ett tjejnamn i banderollen. Så det fick bli: hopp, tro och kärlek.
– Jag gillar inte den, säger han med skratt.
Misstaget stoppade dock inte honom från att göra fler tatueringar. Han gick till kända tatuerare inom Stockholms län för att få bra mönster. Men sedan han träffade sin fru och fick söner skulle tatueringarnas betydelse ändras.
– De är nu en kärleksförklaring till min familj, säger Dennis Johansson.
De flesta av hans tatueringar är hans barns namn och initialer på kanji, ett japanskt skriftspråk som består av skrivtecken från kinesiskan. På ryggen står fruns namn med runskrift.
– De är mitt allt. Det jag brinner för. Det bästa jag vet, säger Dennis Johansson.
Det dyrbaraste smycke
Märstabon Lena Frese har barnens namn runt armen: Victoria, Rickard, Patrik.
– Barnen är det absolut bästa som hänt mig. De betyder allt för mig och kommer alltid att göra det. Jag är stolt över dem, säger Lena Frese.
Hon sitter på golvet och stödjer tio-årige sonen Rickard i famnen eftersom han inte kan sitta själv. Plötsligt harklar pojken sig. Syskonen Victoria, 18, och Patrik, 15, är snabba med att hämta en medicinsk utrustning med rör som suger slem från den lilla pojkens hals. Det finns en stor risk för Rickard att få andningsbesvär och lunginflammation eftersom han själv inte kan spotta ut slemmet.
Rickard är född med en svår funktionsnedsättning. För att kunna klara sig behöver han hjälp av familjen samt 18 personliga assistenter som turas om att ta hand om honom dygnet runt. Lena Frese berättar att hennes äldre barn själva har ställt upp för att vara lillebrors assistenter ibland, vilket rörde Lena oerhört mycket.
– Det visar hur de bryr sig om honom, säger hon.
När Rickard föddes så var Patrik bara fem år och Victoria, åtta. Hela familjen anpassades till Rickards behov, men Patrik och Victoria har alltid förstått att lillebror behöver hjälp mest av alla, och det är Lena verkligen stolt över.
Idén till att ha ett sådant tatuerat armband kom från en personlig assistent, som också har tatuerat sina barns namn runt handleden. Genom att Lena Frese fungerar som arbetsledare för sonens assistenter får hon inte ha smycken av hygieniska skäl.
– Men deras namn runt handleden är nu det dyrbaraste smycke jag äger. På så sätt finns de alltid med mig, säger Lena Frese.
Är ni smickrade att er mamma har era namn tatuerade på handleden?
Victoria ler och Patrik svarar fort: – Javisst.
Rickard är enligt mamma för blyg för att svara, men har tidigare bekräftat att han uppskattar att mamma Lena bär hans namn. Han bär även en klistertatuering på den västra armen, precis som mamma.
Samisk trolltrumman får uppmärksamhet
”Det är den snyggaste tatueringen jag har sett,” brukar kunder säga till 37-åriga kassörskan Ulrica Jonsson, som jobbar på Ica Kniven i Knivsta.
Hennes tatuering syns väl när hon knappar på kassaapparaten, för den sitter på underarmen. Den visar en samisk trolltrumma och gudamodern och hennes döttrar.
– Jag är halvlapp. Min pappa är från Lappland. Därför är jag intresserad av att studera samiska och lära känna mitt ursprung, säger Ulrica Jonsson.
Tatueringen är unik, enligt henne. Hon ville ha ett samiskt motiv så hon sökte bilder på internet. Tatueraren ritade av bilden från internet som Ulrica ville ha.
Första tatueringen fick hon som 18-åring. Hon var den första i sitt tjejgäng att bära en. Då var det på grund av behovet att visa sig tuff. Men sedan blev det ett beroende, hon måste bara ha en till och en till.
Gjorde det inte ont?
– Jo, som barnafödsel. Men när processen är klar och man ser att den blev bra, så blir det bara en positiv erfarenhet, säger hon.
Hon kallar sig själv för andlig. Därför har tatueringarna andliga motiv, till exempel har hon en drömfångare på ryggen. Men nu har de nya tatueringarna något annat att säga om henne.
– Jag vill visa att jag har samiskt påbrå. Det är en etnisk minoritet som håller på att dö ut så jag vill lyfta fram det. Jag vill inte glömma bort vår historia. Och jag är stolt över den, säger Ulrica Jonsson.
Den sköna smärtan
En 23-årig Märstabo, som inte vill ha sitt namn publicerat i tidningen, tycker också att tatueringar är beroendeframkallande.
– Jag har gjort sex tatueringar på cirka fyra år så det är ganska starkt jobbat, men när man väl gjort det så hittar man nyare och finare mönster som man vill göra, säger hon.
Hon berättar att alla hennes tatueringar gjordes som ett sätt att ta bort ångest och depression.
– Det är svårt att förklara men i stället för att det gjorde ont så tyckte jag att smärtan var skön. Många säger att det är samma sak som att skära sig eller så, men det tycker jag verkligen inte. Det är ju inte så att jag sitter och tatuerar mig så fort jag är deprimerad. Men smärtan under processen fick mig ändå att glömma mina inre smärtor.
Nu tar hon dock en paus från tatueringarna eftersom hon är gravid och fick rådet att inte tatuera sig då smärtan kopplas till barnet och att det kan uppstå komplikationer.
– Jag får helt enkelt vänta, säger hon.
Fotnot: Skicka gärna bilder på era tatueringar, och vi vill gärna berätta vad de betyder med hjälp av boken "Tatuering - handbok i kroppskonst" av Vince Hemingson. Skicka bilderna till jeanina.santiago@sigtunabygden.se