"När hemligheten avslöjades för fler väckte det mycket besvikelse och chock. Min slutsats är att det aldrig är bra att hemlighålla så viktiga saker i livet som barn", säger Synnöve Adéll.
Smärtsamma familjehemligheter blir extra tydliga under julen. Nyligen berättade Nobelpristagaren Svante Pääbo om att hans pappa hade två familjer. En annan som växte upp med liknande släkthemligheter är Knivstabon Synnöve Adéll.
– Det är aldrig bra för barnen att hålla dem hemliga. Det blir en stor förlust, eftersom det biologiska arvet spelar en större roll för många, än vad man tror. Det var först när jag fick träffa min farmor som jag kände en tydlig tillhörighet och förstod varför jag aldrig riktigt passade in i min fosterfamilj, säger Synnöve Adéll, 48.
Hennes uppväxt började med både mamma och pappa. Men när Synnöves syster Tina var fyra år och hon själv bara några månader träffade pappan en annan kvinna.
– Mamma klarade inte av ekonomin själv och fick ett hembesök av socialen. De upptäckte då att min syster inte hade något tal. Kanske trodde de att vi var vanvårdade, men senare visade det sig att Tina hade ett handikapp. Mamma var nog också för skör för att ta hand om oss, säger Synnöve Adéll, som trots allt har klarat sig bra i livet.
I dag bor hon med sin man och två barn i Knivsta, har studerat, arbetat som journalist och kommunikatör i många år, är politiskt aktiv i Kristdemokraterna och arbetar numera som kommunikatör och förbundssekreterare på partiets kvinnoförbund i Stockholm.
Men starten i livet kunde ha varit betydligt bättre. När Synnöve var sex månader placerades hon och hennes syster på olika barnhem. Synnöve kom till Gillbergska spädbarnshem i Uppsala och systern hamnade i Björklinge. På Gillbergska låg barnen i spjälsängar och togs endast upp för blöjbyte eller matning.
Synnöve Adéll och hennes storasyster Tina ser på denna bild ut som vilka barn som helst. Men till vardags bodde de på var sitt barnhem och fick ibland hälsa på sin mormor och morfar, bland annat för att fira jul.
– Vi annonserades ut i UNT och placerades efter ett år i ett fosterhem i Norduppland där vi sedan växte upp med två fostersystrar, sammanfattar Synnöve.
Trots att systrarna bodde i fosterhemmet under hela uppväxten var det aldrig tal om adoption.
– Nej, man skulle vara placerad. Sättet att se på fosterbarn är en dålig kultur som finns i Sverige. Svenska barn adopterar man inte, något som gör det onödigt otryggt för redan utsatta barn, säger Synnöve som har engagerat sig för att synsättet ska ändras.
De årliga kontrollerna från kommunens socialförvaltning skapade enligt henne också en osäkerhet.
– Man kunde aldrig vara riktigt säker på att få stanna i sin fosterfamilj.
Samtidigt som systrarna bodde i fosterfamiljen hade de sina biologiska morföräldrar i Uppsala som kontaktfamilj. Där träffade de också sin mamma med jämna mellanrum. Morföräldrarna gav dem mycket kärlek, men det var inte lätt att umgås utifrån ett påtvingat schema.
– Vi missade ju en del semestrar med fosterfamiljen och det var svårt när vi exempelvis tittade på bilder från när de varit på Legoland. Jag hade också svårt att sova hos mormor och morfar. På nätterna trodde jag att huset och platsen där jag bodde skulle vara borta om jag inte kunde se det framför mig.
"Mormor och morfar blev mycket viktiga närstående för oss", säger Synnöve Adéll. Här sitter hon närmast mormor på ett besök i morföräldrarnas lägenhet på Linnégatan i Uppsala. På bilden är även Synnöves storasyster Tina och deras biologiska mamma med (längst till vänster i bild).
När fosterbarn fyller 18 år upphör placeringen och en process som kallas utsluss startar.
– Jag blev familjelös men fick inte något stöd alls från kommunen, utan fick ordna boende och det praktiska själv med visst stöd från min fosterfamilj.
Strax därefter kom nästa motgång. Både mormodern och hennes biologiska mamma avled. För att fylla tomrummet i sitt liv la Synnöve mycket energi på att kompensera. Hennes strategi blev att hela tiden försöka ha kompisar omkring sig och att vara uppbokad med något.
– Jag hade ganska låga krav på vilka som blev mina vänner och jag jobbade eller pluggade jämt. I efterhand har jag fått reda på att det var en strategi som var bra för stunden, men i dag försöker jag ta det lugnare.
Synnöve var till slut den enda närstående på mammans sida som kunde företräda morfadern när han fick problem med hemtjänsten.
– Jag satt som 27-åring i massor av samtal med biståndshandläggare med flera, säger Synnöve som mot alla odds höll ihop.
Synnöve Adéll (när hon var 17 år) och hennes storasyster Tina träffar sin biologiska mamma hos morföräldrarna. Bilden är tagen två år innan mamman går bort i cancer.
Några förklaringar till att hon klarade sig kan vara att hon hade det lätt i skolan, aldrig slutade kämpa och att barn är väldigt anpassningsbara.
– Man lever det liv man får, allt handlar om att hantera, kompensera och orka. När jag kom till barnhem och fosterhem hade jag aldrig upplevt något annat, säger Synnöve.
Varför höll din pappa er hemliga?
– Min gissning är att det hade med klasstillhörighet att göra, att mamma inte var fin nog för farmor. Pappa var deras framgångsrike son. Han hade ett högt ämbete och var för svag för att våga berätta. Senare har jag fått höra av vänner till honom att han antagligen hade en neuropsykiatrisk diagnos som kan ha inverkat.
Synnöve Adéll var i många år också helt säker på att hennes farmor och farfar inte ville ha något med systrarna att göra. Men när hon skulle fylla tolv fick hon fram adressen till sina farföräldrar. Hon skickade ett brev som hon skrev under med ”ditt barnbarn Synnöve”, ifall de skulle ha glömt vem hon var.
I dag lever Synnöve Adéll i Knivsta med sin egen familj. Hon har trots den ovanliga uppväxten klarat sig bra i livet.
– Farmor blev först chockad, och sedan glad. Farfar hade redan dött, men jag fick bo hos farmor några veckor varje sommar och vi fick bra kontakt. Jag som hade känt mig så annorlunda i fosterfamiljen, upptäckte för första gången att jag var lik någon i min släkt.
Det hon fått med sig från uppväxten är att inte vilja göra om samma fel som begicks i hennes släkt, samtidigt som det finns en extra känslighet, en rädsla, för att någon ska komma och ta hennes egna barn.
Har du fått med dig något positivt av motgångarna?
– Ja, jag har aldrig varit intresserad av att hålla upp en fin fasad eller hög status, eftersom jag från början inte hade något att förlora. I mitt uppdrag som fritidspolitiker i socialnämnden i Knivsta har jag också haft en fördel, genom att jag fått kunskap och förståelse för flera områden genom personliga erfarenheter.
Att systrarna var hemliga är något som följt henne ända upp i vuxen ålder.
– Det blev tydligt igen när min pappa dog nu i augusti – efter att han och hans fru i alla år försökt dölja att vi fanns. När hemligheten avslöjades för fler väckte det mycket besvikelse och chock. Min slutsats är att det aldrig är bra att hemlighålla så viktiga saker i livet som barn. Och min uppmaning är: Låt alla barn träffa båda sidor av släkten, för man vet aldrig vilken sida barnet är mest lik.