Ray är just nu favoriten, en av de exklusivare dockor Maria Sjöholm köpt. Han är tillverkad i USA och målad för hand av en svensk konstnär. Hon har inte döpt dockorna, utan "Ray" är tillverkarens namn på just den här modellen.
Barn eller inte
– Akta huvudet, säger Maria Sjöholm och räcker över lilla Ray.
Han väger sex kilo, har en mjuk bebismage och ljust hår, och föddes enligt sitt certifikat i november förra året. Men han är ingen riktig bebis.
Han är en Reborn-docka, värd tiotusentals kronor, som tillsammans med ett tjugotal andra bor i Maria Sjöholms ombyggda walk-in-closet. Dockorna, som är stora i bland annat USA men växer i popularitet även i Sverige, väcker reaktioner eftersom de är så naturtrogna.
Det finns billigare varianter, men bakom de exklusivare dockorna ligger timmar av avancerat arbete. Först gjuts kropparna i silikon, för att därefter handmålas av specialiserade konstnärer tills de på håll knappt går att skilja från riktiga människobebisar.
"Jag gör inget halvhjärtat", förklarar Maria Sjöholm. Inte så konstigt då att dockorna fått ett helt eget rum i hennes gamla walk-in-closet.
Maria Sjöholm berättar att hon och hennes kompisar tar med sig dockorna när de träffas och att dockorna då får sitta i bilbarnstolar eller åka barnvagn – det ingår liksom i sporten att folk ska haja till. Trots det säger Maria att hon aldrig fått negativa reaktioner.
– Däremot kan det vara så att folk inte vill hålla i dem, för att de tycker att dockorna är läskiga.
Som mest har Maria ägt 30 dockor. Den första köpte hon 2012, och därefter har hon fascinerats alltmer av hantverket bakom dockorna. I dag köper och säljer hon endast "high end"-dockor, som kan kosta tiotusentals kronor.
Hon har blivit lite av en profil i Reborn-kretsar, köper och säljer dockor och anordnar träffar. Hon uppskattar att ungefär 500 personer ingår i det svenska nätverket.
Hemma i Vassunda får den inglasade altanen ofta agera fotostudio. Där fotar Maria dockorna till sitt Instagram-konto Dolores_dollnursery, som har över 12 000 följare. Hon kompletterar docksamlingen med kläder, tillbehör och gamla barnvagnar.
Mycket handlar om att få till den där perfekta, naturtrogna bilden till Instagram. På kontot Dolores_dollnursery har Maria Sjöholm över 12 000 följare.
– När jag fick barn som 24-åring hade jag inte ekonomiska möjligheter att köpa så mycket saker åt dem. Därför är det här så himla roligt, säger hon och skrattar till:
– Men jag är noga med att köpa lika mycket till barnbarnen i dag.
Dolores är Marias mellannamn, och blev ett bra alias på Instagram, tyckte hon. I dag har hennes konto över tolv tusen följare.
De senaste åren har det gått att läsa intervjuer i svenska medier, med människor som använder dockorna som substitut för riktiga barn – ett tabubelagt ämne.
Själv ser sig Maria enbart som samlare, och det gör också majoriteten av hennes Reborn-vänner. Men en handfull av personerna som köpt dockor av henne genom åren har velat att de ska fylla en större funktion än så.
"Många gånger får folk fel uppfattning, men egentligen är det ju som vilken hobby som helst. Jag hade lika gärna kunnat samla på modelltåg", säger Maria Sjöholm.
I vissa fall är det personer med intellektuell funktionsnedsättning som ser dockorna som sina riktiga bebisar, vilket gör situationen extra känslig. Maria letar som exempel upp en kvinnas inlägg i sociala medier, och visar på sin mobil.
"Jag är så glad för mina reborn men det är lite synd att de inte lever jag har länge velat ha barn men det går inte", skriver kvinnan.
Maria Sjöholm visar ett Facebook-inlägg från en kvinna hon känner, som har intellektuell funktionsnedsättning och har Reborn-dockor i stället för riktiga barn. Ett tabubelagt och stigmatiserat ämne att prata om, men dockorna ger stor tröst, enligt Maria.
Maria berättar även om en man som aldrig fått egna barn, som köpt dockor av henne som han tar ut i barnvagn.
Det väcker starka reaktioner att vuxna personer tar dockor på så stort allvar.
– Jag tror att tanken att man skulle ersätta levande människor med dockor väcker något hos oss. Jag tror också att människor genuint tänker att individer skulle ha det bättre om de lyckades få utlopp för behovet genom ett husdjur eller genom att engagera sig i en förening, säger Stina Järvholm, som är psykolog inom reproduktionsvård vid Sahlgrenska sjukhuset.
"Kanske att man primärt längtar efter ett barn, men också efter föräldraskapet som social företeelse. Och alla de delarna blir man ju utan om man bygger ett universum med en docka på hemmaplan. Där är jag helt övertygad om att man skulle vara mer hjälpt på sikt av att kanalisera det på annat sätt", säger Stina Järvholm, psykolog inom reproduktionsvård vid Sahlgrenska sjukhuset.
Det är dock en komplex och svår fråga, menar hon.
– I grunden är det ett problematiskt beteende, men samtidigt vill man inte att människor som försöker lösa en svår sits i sitt liv känner sig skambelagda. Vad man gör i sitt hus som inte skadar andra har ju vi inget att göra med egentligen. Jag skulle inte ge det rådet till någon som en lösning, men inte heller döma någon som funnit den lösningen för sig själv.
Så kallade "kit", alltså själva kroppen hos de exklusivare Reborn-dockorna, gjuts i silikon efter en lermodell. Kroppen fylls med glas-granulat för att få en naturtrogen tyngd. Sedan målas hud och ansiktsdrag för hand av en konstnär, som också sätter dit riktigt hår. "Reborn" heter det just för att dockan "föds på nytt" när den målas.
Stina Järvholm möter i sitt jobb många ofrivilligt barnlösa. Hon tror inte att en docka kan lindra barnlängtan.
– Om man saknar något behöver man mer levande kontakt, inte mindre. Risken är att man isoleras av dockorna på grund av stigmat runt dem. Då tror jag att det är bättre att ha en relation som är levande på ett annat sätt än den här typen av dockor. Sedan har alla inte möjlighet att välja det.
Även om Maria själv ser dockorna som vilken hobby som helst, beskriver hon varmt den mysiga känsla att bära och pyssla om dem. Hemma på gården bor hästar, hundar, kaniner och marsvin, och i garaget har hon och maken varsin gammal amerikanare som ska renoveras inför sommarens bilträffar. "Det är det här med att bry sig om som lockar, konstaterar hon."
Maria Sjöholm har ett annat perspektiv på saken.
– Jag välkomnar det, för jag vet vilken enorm tröst det kan vara. Dockorna kan inte ersätta ett barn, men är ett väldigt bra substitut. Man kanske kan bli lite mer tillfreds. Och när jag ser vilken skillnad det gör, hur kan jag tycka att det är annat än bra?
"Folk är inga dumskallar bara för att de håller på med det här", säger Maria Sjöholm om samlarintresset.