Varför lyckades Piotr Zettinger överleva Förintelsen under andra världskriget? Hans svar är detsamma som andra överlevare brukar ge.
– Jag hade helt enkelt tur, säger han.
I tisdags satt alla 400 elever på Adolfsbergsskolan knäpptysta och lyssnade på hans historia.
Hösten 1940 tvingades alla Warszawas judar att flytta till ett getto. Piotr Zettingers minnen därifrån är fragmentariska: vakter som vrålar ut sina order. Tiggande barn. Skelettliknande människor. Skottsalvor, skällande hundar och skrik.
– Jag minns döden i gettot. Den var en del av vardagen. Det låg lik på trottoaren men ingen reagerade, alla hade egna problem att klara livhanken. På kvällarna kom likkärror och plockade upp liken, berättar han.
När människor började föras till koncentrationslägret Treblinka blev Piotr Zettingers föräldrar desperata och lyckades smuggla ut sin son via kloaksystemet. Då var han 4,5 år gammal.
– Det fanns människor villiga att riskera sina liv när de räddade mitt, säger han.
Så småningom hamnade han på ett barnhem. När han var sju år kom hans mamma och hämtade honom. Hon hade överlevt, men inte pappan. Piotr är märkbart rörd när han kommer hit i berättelsen.
I en paus berättar han att han förra året gjorde omkring 30 skolbesök. De blir fler och fler i takt med att andra överlevande går bort eller inte orkar längre.
Vad vill du att eleverna ska få med sig?
– Att de lättare kan säga nej till "vi och dem"-tänkande och rasism om de vet vad det kan leda till, svarar han.
Han berättar inte bara egna minnen, utan ger en vidare inblick. En av många svartvita bilder han visar föreställer en propagandaaffisch som beskriver judar som ohyra, löss och fläcktyfus.
– I fem år levde jag som en sådan varelse, dömd till döden, ett skadedjur på flykt, säger han.
Vilka var mördarna?, frågar han och svarar själv:
– Den hemska sanningen är att de flesta var helt vanliga, hyggliga människor som svalde nazisternas idéer att människors värde beror på etnicitet och att de själva var de mest högtstående. Det är ett frestande budskap att utan att anstränga sig tillhöra det vinnande laget.
När Piotr Zettinger är klar och fått applåder går en pojke fram till honom, säger "tack för att du kom hit" och ger honom en kram. Det är sådant som får honom att fortsätta berätta, trots den stora fysiska och psykiska ansträngning som det innebär.