På nattvandring i Alsike
För några månader sedan fanns de inte. I dag är nattvandrarna i Alsike ett fast inslag i området under veckosluten. Hela 50 familjer har anmält sig och byter en myskväll i månaden mot att lysa upp med gula jackor, och finnas till hands.
Foto: Erik Leijonhufvud
- Alla klara? frågar Henrik Ulfhielm och rör sig mot dörren.
Ute bäddar mörkret in oss. Lite snö knastrar under fötterna när vi passerar förskolan Verktygslådan och styr stegen upp mot Åsgatan. Ett klonkande ljud hörs från ett stort vitt trähus på höjden. Halv tio på kvällen är det någon som spikar på sitt hus.
Annars är det tyst.
Det var ett föräldramöte i september som blev startskottet på nattvandringarna i Alsike. Information om bråk, fylla och klotter skapade starka reaktioner. Agneta Askemar, som var på mötet, fick i uppdrag att dra i projektet. Och medan nattvandringen i Knivsta länge fört en tynande tillvaro har folk strömmat till i Alsike. Men fler får gärna anmäla sig, för att nå ett viktigt mål: att avanonymisera samhället.
- Nu går vi förbi mitt hus, säger Louise Arvidsson och pekar mot en rejäl kåk som träder fram bakom en skogsdunge.
Med raska steg tar vi in på Torpkällevägen som snart övergår till Boängsvägen. En bil kommer emot oss, det rotas i fickor efter fler reflexer.
Vi har varit ute i 45 minuter och har inte sett en skymt av bus, ja, vi har inte sett en enda ungdom, över huvud taget. Men om vi skulle träffa - låt oss säga - en berusad, smått aggressiv 16-åring, hur förberedda är våra "nybörjarvandrare" i natten?
- Jag känner ingen rädsla att prata med vederbörande, säger Louise Arvidsson med stadig röst.
Hon förklarar att i de bästa av världar har nattvandrare träffat ungdomen vid tidigare tillfällen och byggt en relation som gör att rädsla och skam överbryggas.
Vi stretar på och når så småningom Fornåsagården. Lotta Ingerholt sveper med ficklampan mot huset. Men det är lugnt runt byggnaden.
Upprorsstämningen hos somliga föräldrar för ett par månader sedan, som skanderat: "inga ficklampor, nu ska vi ta dem, de som langar", känns overklig, men har en förklaring.
- Det är nytt att barnen plötsligt blivit stora, säger Lotta Ingerholt och säger att Alsike inte per automatik är förskonat från fylla, droger och skadegörelse. Det finns överallt.
I stället för "nu ska vi ta dem" myntar hon "nu ska vi träffa dem". Vi och dom-tänkande ska inte få grogrund.
- Ungdomar är en positiv kraft, säger Lotta Ingerholt.
Efter en knapp timme är vi tillbaka i nya Alsike, på huvudgatan. Malin Nilsson är nöjd:
- Att göra det här, gå runt med trevliga föräldrar, det är den lätta pucken, säger hon.
Och just kontakten mellan föräldrar tror hon blir värdefull i framtiden.
- I sandlådan har vi björnkoll på varandras barn, nu är det inte så. Det känns viktigt att stämma av vilka regler som finns, så att man kan stå emot en argumentation hemma, säger Malin Nilsson.
Men nattvandring i all ära, vad hjälper det mot ungdomstristess. Att finnas till hands kan inte bytas ut mot ett magert aktivitetsutbud.
Henrik Ulfhielm håller med:
- En fritidsgård överglänser allt annat, säger han.
Halv tolv är vi tillbaka i klassrummet. Jackinlämning, lite småsurr och till sist en anteckningen i loggboken: "Lugnt på byn, inga ungdomar påträffas."
Så jobbar vi med nyheter