Barn från hela Sverige som diagnostiserats med epilepsi, eller fallandesjuka som var dåtidens benämning, kom till den vackert belägna anläggningen utanför Knivsta. En av dessa var Sture Johansson. En läkare på Orust skickade den då sju månader gamle Sture till Margarethahemmet och han blev kvar tills han fyllde 17 år.
– Läkaren gjorde fel. Jag hade krupp, men på den tiden hade de svårt att skilja det från epilepsi, säger Sture Johansson, som trivdes bra i Knivsta trots att han, precis som många andra barn, inte hade någon kontakt med sin familj.
– Min mamma hade personliga problem. Vi träffades en gång, men fick ingen kontakt. Mina bröder som bodde hemma hade det väldigt tufft, så jag är övertygad om att jag fick det bättre på Margaretahemmet trots att jag växte upp med en hel del konstiga människor, säger Sture Johansson.
Men så hade han också lite tur, då en av de anställda fattade lite extra tycke för honom.
– Syster Signe tog hand om mig. Hon var den mamma jag aldrig hade. På somrarna fick jag följa med henne till ett sommarhus i Vällingby och vi hade kontakt med varandra tills hon dog utanför Särsta värdshus en kall februaridag 1969. En fantastisk kvinna, säger Sture Johansson.
Han gick i kindergarten och sedan sju år i folk-skola. Kindergarten var i samma lokaler som Solstrålen bedriver förskola i dag och skolundervisningen var en trappa upp i huvudbyggnadens andra hus. Sovsalarna låg en trappa ovanför, högst upp var det huvudsakligen lärarbostäder och i markplan kök och matsal, precis som idag.
– Jag hjälpte ofta trädgårdsmästare Skoglund både med växthusen och vår stora trädgård. Jag minns att vi även hade får, grisar och en häst som hette Bojsan, säger Sture Johansson, som tycker att skolundervisningen var bra även om det var väl mycket kristendom på schemat.
– I efterhand saknar jag mest att vi inte fick lära oss något annat språk, säger han.
Som 17-åring fick han jobb på ett bokbinderi i Uppsala. 1961 började han på Beckers i Märsta, där han jobbade till sin pensionering för fem år sedan. Under hans tid på Margarethahemmet hette rektorn Viola Karlsson. Hon var även kvar när 18-åriga Gerd Ärleståhl kom dit som sybiträde den 14 april 1958.
– Syrummet låg högst upp i det vänstra huset, i samma korridor som lärarbostäderna, och sömmerskan jag jobbade med hette Märta Sundin. Barnen kom upp till oss när de hade växt ur sina kläder. Dessutom gick vi igenom vad de hade varje höst och vår, säger Gerd Ärleståhl och fortsätter:
– Vi sydde mycket egna kläder, men beställde även hem från olika leverantörer som vi sedan lade upp och anpassade så att alla barnen fick kläder som passade.
Rektorn Viola Karlsson var enligt Gerd Ärleståhl en järnlady som alla hade stor respekt för.
– Man var tvungen att niga när man kom in på hennes kontor, som låg en halvtrappa upp i samma hus som syrummet. Det var alltid nervöst att gå in dit även om det rörde sig om en småsak, säger hon.
Det fanns gott om personal på Margarethahemmet, som hade eget kök med kokerskor och köksbiträden, eget tvätteri, sjuksköterskor, barnsköterskor, biträden, städerskor, vaktmästare, trädgårdsmästare och en kontorist som som skötte ekonomin. Det fanns även barnläkare och tandläkare där vissa dagar.
– Avdelningarna var låsta, men barnen var ofta ute på dagarna. De som orkade spelade boll. Andra gungade eller satt i trädgården, säger Gerd Ärleståhl.
Tvätteriet låg i den lilla byggnaden bakom Margarethahemmet, som i dag är Margarethaskolans expedition. Här bodde även vaktmästaren Edvin Klint med sin fru Karin, som jobbade med de intagna barnen.
Det gjorde också Margareta Nilsson, som kom till Margarethahemmet 1960 och var barnsköterska på småbarnsavdelningen längst ner i den högra byggnaden under tio år. Hennes mamma Ingrid Karlsson var från början städerska men blev med tiden rektor Viola Karlssons allt–i–allo och högra hand. Hon hade bland annat hand om materialförrådet och var alltid servitris när det kom fint besök. En sådan gång var när drottning Louise kom på besök. Barnen hade fått nya kläder, personalens var nytvättade och stärkta och hela anläggningen var städad och fin. Klänningen till flickan som skulle överlämna blommor till drottningen var tillverkad i syrummet där Gerd Ärleståhl arbetade. Barnskötaren Margareta Nilsson minns en episod från besöket:
– Barnen hälsade på drottning Louise och flickan lämnade blommorna. Allt gick perfekt. Men drottningen hann inte mer än gå runt hörnet förrän en av pojkarna sa: ”Ni sa att det skulle komma en drottning och så kom det en gammal kärring?”. Vi skulle naturligtvis ha berättat för honom att hon inte skulle se ut som i sagorna, utan att det var en gammal dam med vanliga kläder som skulle komma. Det kunde ju inte han veta.
Enligt Margareta var de ofta ute och lekte med barnen i lekhagar ute i parken som var inhägnade med stängsel och låsta grindar. I sluttningen ner mot sjön Valloxen låg en dansbana, som i dag är flyttad till Kvarngården. Där brukade hennes pappa Martin spela banjo och maken Åke klarinett när det var personal- och midsommarfester. Nere vid vattnet fanns även ett badhus.
– Det var som en pool med höj- och sänkbart plankgolv, så att djupet kunde anpassas efter vilka som badade. En för tiden väldigt modern anläggning som barnen uppskattade, säger Margaretha Nilsson.
Precis som syster Signe hade tagit hand om Sture Johansson fick Margareta en personlig koppling till ett av barnen.
– Han hette Tony och hade inga föräldrar. Vi tog med honom hem ibland och även ut till stugan på sommaren. När jag sedan gifte mig fick Tony följa med en sköterska till kyrkan och titta. Efteråt sa han ”Oj vad du var fin när du var lucia i kyrkan och höll pappa Åke i handen”.
Margaretahemmet lade ner sin verksamhet 1969. Ingrid Karlsson fortsatte som städerska även när landstinget i lokalerna startade Valloxens sjukhem, men det är en helt annan historia.