Man med positiv yta

Andreas Lundstedts kontor ligger centralt på Kungsholmen i Stockholm. Med ett bländande leende sveper han in från den bakre regionen i lokalerna och hälsar med en fast handtryckning.

Knivsta känns väldigt långt borta, för att inte säga utraderat, vilket visar sig stämma. Han har ingen kontakt med sin barndoms ort längre.
Hans pappa flyttade därifrån för fem år sedan. Innan dess var han där vid högtider, jul och påsk. Han trampade gärna vägarna han gått som liten, förbi Ica och korvmojen, tillbaka och upp till Thunmanskolan från järnvägshållet.

Adresserna varierade under uppväxten i Knivsta, han berättar helst och mest om villan med poolen i trädgården, där de flesta i Knivsta som är födda i slutet på sextiotalet har lärt sig simma.
- Mamma och pappa skapade simmärkena guld- och silvergrodan, de brann för detta. Själv har jag alltid hatat att simma, säger han.

Han har lätt till skratt, Andreas Lundstedt. Det är så han har velat leva. I boken beskriver han sitt liv som en lång jakt efter bekräftelse, både privat, i kärleken och yrkesmässigt. Om livet som känd artist i gruppen Alcazar, melodifestivalen, musikaler.
Han skriver också om sina år med kokainet som flykt från tankarna på sjukdomen och återkommer hela tiden till att han var ytlig, att han har velat vara det.
- Yta var min identitet. Som liten drömde jag så mycket, sedan har jag fortsatt att leva ett naivt liv med ett naivt tänkande. Jag ville bara vara glad, jag ville inte vara ledsen nånstans, på något sätt.

Ingången till intervjun, att det måste ha varit svårt att leva som ung homosexuell i Knivsta, kommer delvis på skam. Andreas Lundstedt berättar att han varken var mobbad eller nedtryckt.
Hans föräldrar förstod tidigt att han var gay och de var båda tillåtande.
Skolkompisarna gav sig inte på honom, han var en ledare och tog inte åt sig när han fick kommentarer för att han ägnade sig åt att fläta flickornas hår.
Men i samma andetag avfyrar han en uppmaning till dagens unga homosexuella i mindre orter:
- Flytta till Stockholm. Med så mycket fördomar och rädsla som finns i små samhällen är det nog det enda råd jag har att ge.
Varför han säger så kan han inte riktigt svara på. Men som någon slags förklaring berättar han att föräldrarna skilde sig när han var sju och de ville inte göra någon stor sak av det inför barnen: "inget kommer att förändras, vi ska bara skilja oss".

Att livet är toppen så länge man inte behöver känna besvikelse verkar ha varit något av familjens motto. En del av förklaringen finner man kanske också i Lundstedts bok, på sidan 29:
"Jag har egentligen bara fina och kärleksfulla minnen från barndomen, men så är jag också en person som länge hade lätt för att blunda för det som är jobbigt. Stänga ute det som gör ont. Se det positiva, låtsas som om det smärtsamma inte finns."

Med hiv har han hittat de andra lagren i sitt liv, sorgen, ilskan, ledsenheten. I dag har han slutit fred med sjukdomen som han i boken omskriver som "hiv-Stina" men under många år levde han så gott som ensam med vetskapen om sjukdomen.
- Mitt liv har förändrats så mycket efter 2007 när jag kom ut som hiv-positiv. Min sjukdom har gjort mig till en bättre människa, jag kan inte längre lalla omkring, jag måste vara jordad. Nu pratar jag öppet om min sjukdom, folk vill ha information och jag har något att berätta, säger Andreas Lundstedt.