Tvisten om både moset, flytten och markanvisningsavtalet uppmärksammades på riksnivå när Uppdrag granskning tog sig an fallet förra året. Vi är nog många som minns den märkliga intervjun vid tågstationen med kommunchefen Lena Fransson. Skämskudden åkte fram och det föreföll märkligt att kommunen intog ett sådant defensivt ställningstagande. Jag ställde mig frågan: Hur kunde det gå så här långt? Men det kunde gå ännu längre.
Målet som förhandlades i veckan rör inte själva moskonflikten utan skadestånd för förlorade inkomster samt uteblivet markköp. Det är ett mål med omfattande material och bevisning. Så många som tolv personer kallades till vittnesförhör i veckan, däribland Staffan Vikström och Lena Fransson. Men det verkade nästan bara vara Staffan Vikström som mindes alla möten, samtal och mejlkonversationer som har med ärendet att göra. Det förefaller särskilt märkligt med tanke på att tvisten varit så uppmärksammad. Staffan Vikströms förhör med kommunens tjänstemän blev många gånger haltande på grund av detta – man kan ju som bekant inte svara på frågor om något man inte minns.
När jag pratade med Staffan Vikström inför de inledande förhandlingarna på måndagen liknade han rättegången med den bibliska berättelsen om ”David mot Goliat”. Och visst fanns det nog fog för den liknelsen, även om Knivsta kommuns juridiska ombud Hanna Pontén Brattgård inte delade den uppfattningen när jag frågade henne. Under de fyra dagarna som förhandlingarna pågick företräddes Knivsta kommun av ett juridiskt ombud, med i rättsalen fanns även kommunchefen Lena Fransson samt Knivsta kommuns informationschef. Till och från fanns även andra tjänstemän och politiker på plats i rättssalen. Staffan Vikström hade mellan två och fem bekanta bland åhörarna under veckan.
Staffan Vikström företrädde sig själv eftersom han inte hade råd med en advokat. Han hade fått hjälp med att förbereda frågor, men det var uppenbart att han stundtals fick kämpa i motvind under förhören. Flera gånger avbröts han av rättens ordförande samt kommunens juridiska ombud som ansåg att hans frågor var ledande, fulla av påståenden eller helt enkelt irrelevanta. I sin slutplädering nämnde även Hanna Pontén Brattgård att hon blivit irriterad över frågorna från Staffan Vikström och Mojjen. ”Ena stunden talar han om ett mejl, och i andra stunden om ett avtal. Och vips så har ett mejl blivit ett avtal”, sade hon.
Staffan Vikström sade själv efter torsdagens pläderingar att han inte kunde avgöra hur mycket han förlorat på att inte ha en egen advokat. Däremot menade han att det pekade på hur pass utsatt han faktiskt är som företagare.
Båda parterna var ändå nöjda efter veckans förhandlingar, men vad domen blir återstår att se. Oavsett utfall är det dock klart att Mojjen är konkursfärdig, enligt Staffan Vikström. Kampen mot Goliat har varit kostsam.