Ingers engagemang i Vassunda IF inleddes redan 1958 när hon började i det nystartade damlaget i handboll, då med träningar och hemmamatcher inne i Uppsala.
- Jag spelade till och från i 20 år. Jag gjorde uppehåll när jag fick barn, och i takt med att jag blev äldre och de nya spelarna blev allt yngre blev det allt mer sällan. Jag satt även med i handbollsstyrelsen i några år, säger Inger Johansson.
Sonen Anders Johansson började sin idrottskarriär som tioåring i Knivsta IK: internserie i fotboll 1976, men bytte till Vassunda IF året efter och har blivit kvar där sedan dess. Han spelade i laget med pojkar födda 1966-68, pappa Bosse var ledare för det yngre laget med killar födda 1970 där lillebror Magnus spelade, medan Inger var lagledare för storasyster Annelis lag i Knivsta IK.
- När man ändå var med och körde kunde man ju lika gärna hjälpa till som ledare. Jag minns att vi åkte på turneringar till både Östersund och Skövde, säger Inger Johansson.
När flickspelarna klev upp i damlaget hängde Inger med som lagledare även där under några år. Anders började döma ungdomsmatcher redan i unga år och har fortsatt med det till och från sedan dess.
1988 utsåg Knivsta kommundelsnämnd Vassunda IF till försöksobjekt när det gällde föreningsdrift av anläggningar. Delvis på föreningens eget initiativ.
- Det fanns två anledningar till att vi var positiva till förslaget. Vi kunde sköta Björkvallen bättre på egen hand och vi skulle få ett ekonomiskt bidrag för att göra det, säger Anders Johansson och fortsätter:
- Från början var vi fyra-fem stycken som hjälptes åt, men de andra har fallit ifrån en efter en. Och eftersom jag inte velat ta in vem som helst för att hjälpa till är det delvis självförvållat att det sedan många år bara är jag själv kvar, säger han.
Att klippa matchplanen tar 45-50 minuter. Ska även träningsplanen klippas tar det en till en och en halv timme. Och planerna måste klippas minst en gång i veckan. Ibland oftare beroende på väder och när det är hemmamatcher. Sedan ska planerna kritas:
- Första gången på våren och hösten mäter jag upp planen med måttband och sätter ut snören som jag kan följa med kritmaskinen. Först gör jag ramen. Den brukar vara 103 meter lång och 6o meter bred, att jämföra med det internationella standardmåttet 105 meter lång och 65 meter bred, säger Anders Johansson.
Sedan ska det kritas straff- och målområde, mittcirkel, hörncirklar och tekniska områden. Under säsong fyller han i alla linjerna en gång i veckan. Från början var de några som hjälptes åt även med kritningen, men det var många år sedan.
- Det går snabbare att göra det själv än att instruera andra hur de ska göra, säger Anders Johansson.
Tidigare städade han även omklädningsrummen i klubbstugan samt i Björkhallens sporthall, som ligger strax ovanför, när det var fotbollssektionens tur att göra det. Men sedan några år tillbaka hjälper ett behandlingshem i Uppsala, som kommer ut och städar några gånger i veckan, till med det.
- Jag tycker det är roligt att sköta planerna. Att åka upp en fredagskväll och sätta sig på gräsklipparen i lugn och ro är avstressande och rensar hjärnan, säger Anders Johansson.
Men att vara ensam handlar också om säkerhet. Om det ligger hårda saker i gräset kastas de nämligen ut genom sidoutblåset på gräsklipparen.
- Det kan vara kottar och stenar. En höst för några år sedan när gräset var högt kommer jag ihåg att någon hade glömt en golfboll i gräset. Den for iväg och landade tio meter upp i en hög tall som stod 30 meter bort. Det hade kunnat gå riktig illa, säger Anders Johansson.
Inger minns inte hur länge hon har stått i kiosken på hemmamatcherna, men tror att det kan vara sedan 1987.
- Jag och Marianne Jansson hjälptes åt under några år. När hon slutade turades några andra om att hjälpa till, säger hon.
På pojklagsmatcherna har barnens föräldrar ställt upp, men Inger Johansson har skött alla inköp och oftast varit där på alla A-och B-lagsmatcher.
- I år har vi haft sjukdom i familjen så jag har bara varit på fyra av fem hemmamatcher, säger hon.
Kioskverksamheten är både en service till publik och spelare, men även en inkomstkälla för klubben. Korv, läsk, kaffe, kaffebröd, godis och tidigare ingick även glass i sortimentet.
- Alla säger att vi tar för lite betalt, men vi bakar själva och jag tycker personligen att det är roligare att sälja billigt, för då säljer man mer. Och visst är det roligt när folk uppskattar servicen och priserna, men lite vinst måste det ju bli, annars skulle man ju inte så där, säger hon.
Något som däremot blivit dyrare på senare år är domarkostnaderna, så numera räcker sällan kioskintäkterna till att betala domarkvittona.
- En anledning är att Upplands fotbollförbund under flera år har envisats med att inte lägga Knivstalagen i samma serie. Det är ju derbymatcherna som lockar mest publik och därmed ger intäkter i kiosken. Lag från Uppsala eller Enköping har sällan med sig några supportrar. Annat var det på den tiden då vi, Alsike IF, Lagga IF låg i samma serie, säger Inger Johansson.
Den här säsongen ligger Vassunda IF i samma division 7-serie som Lagga Långhundra BK medan Knivsta IK spelar i sexan. Men Vassunda är med i toppstriden så nästa säsong kanske det åter blir derbyn mot KIK.
Förutom kioskansvaret har Inger även tvättat matchställ sedan ungefär 25 år tillbaka.
- Det började med att Ragnvei Wahlund tvättade A-lagsstället och att jag tvättade B-lagets. När B-laget lades ner år 2000 tog jag över A-laget, säger hon.
- Det var enklare för mig som var lagledare att matchställen fanns hemma hos morsan än hos någon annan, eftersom det hände att de inte alltid kom tillbaka till Björkvallen innan nästa matchtillfälle, säger Anders Johansson.
Även Inger skulle vilja trappa ner på sitt engagemang, men vet inte hur:
- Att tvätta tröjorna är inget större nöje, men något som måste göras. Och jag kan göra det hemma, vilket är ett plus. Att stå i kiosken är roligt eftersom man träffar mycket folk, men samtidigt blir jag väldigt uppbunden, så det finns för och nackdelar med båda, säger hon.
Sonen Anders Johansson är för närvarande både ordförande för fotbollssektionen, lagledare för A-laget och så sköter han ju om Björkvallen.
- Jag skulle gärna sluta som både ordförande och lagledare och bara ägna mig åt planskötseln, eftersom jag hatar datorer och mycket numera sker via nätet, men det är inte lätt att hitta nya personer som vill engagera sig ideellt. Det är inte samma klubbkänsla som för 15-20 år sedan. På den tiden hjälpte alla till med bygdens lag. Det var allas angelägenhet, men så är det inte nu för tiden, säger han och fortsätter:
- Så frågan är vem som ska ta över efter oss? Och då menar jag inte bara i Vassunda utan i alla föreningar runt om i landet. Utan ideella ledare kommer många, framför allt små föreningar, att tvingas lägga ner. Vill vi verkligen ha det så?