Linda Jansson bor med sin familj i Alsike, de har haft problem med jättelokan i flera år. På den kommunala marken intill tomten har den vuxit under lång tid och spridit sig in på familjens tomt.
– Jag har barn som springer på gräsmattan och vi har fullt av barn på gatan där vi bor, säger Linda Jansson som är orolig över att någon ska skada sig.
Kommunen har under våren grävt upp en hel del plantor och nu under sommaren kapat av blommorna på plantorna som ett sätt att minska fröspridningen. Men det är endast på kommunal mark, kommunen har inte resurser för att hjälpa till med bekämpningen på privat mark.
– I första hand ska man kunna ta bort dem själv. Jag har varit med själv och handgripligen grävt upp och kapat av växterna, det är inte något svårt jobb, säger Josefin Edling som är park- och naturchef på Knivsta kommun.
Det viktigaste är att ha rätt skyddsutrustning i form av gummistövlar, heltäckande klädsel, tjocka handskar och på något sätt täcka ansiktet. Kommunen bistår gärna med råd men kan inte vara med och utföra arbetet. Henrik Lange på Naturvårdsverket har dock en annan rekommendation när det gäller jättelokan.
– Det bästa är att kontakta sin kommun och hålla fingrarna ifrån den, säger han.
Linda Jansson har haft mycket kontakt med kommunen om jättelokorna. Hon har fått ett bra bemötande men tycker samtidigt att frågan har varit segdragen. Det har varit svårt att få veta hur man ska gå tillväga, vem man ska kontakta och vem som äger marken.
– Självklart kan inte jag styra och ställa över kommunens mark men jag vill absolut inte att det sprider sig in på vår tomt som det har gjort, säger Linda Jansson.
Det visade sig nyligen att marken nedanför familjens tomt tillhör kommunen, och deras park- och naturenhet har precis varit på plats och kapat av blommorna. Men växten fortsätter dyka upp både på och utanför tomten. De senaste tre åren har hon försökt gräva upp dem, hon har även gått med lie och kapat av blommorna.
– Jag höll på ganska mycket med det förra sommaren men det är lönlöst, de sprider sig väldigt fort och man får brännsår av dem.
En bit längre bort från huset växer ett stort bestånd av jättelokor.
– Det här är tyvärr privat mark, och ser man det här förstår man att det inte är så lätt som privatperson att ta bort det, säger Linda Jansson.
Jättelokans stam är hård och det krävs en del kraft för att hugga av blommorna från skaften. Då är det nästan oundvikligt att det skvätter växtsaft.
– En och en går bra att ta bort och det har jag gjort, men det här är en hel djungel. Det känns meningslöst när de växer så här, säger Linda Jansson.
Hon tror att det behövs en större insats för att få bukt med jättelokan i kommunen.
– Det här är något man får göra tillsammans med markägaren. Man kan ju be om hjälp, jag är inte den som inte hjälper till men jag tror att man måste behandla det här på något sätt. Även om de är vackra är de väldigt förrädiska.
Jättelokan kommer från Kaukasus och infördes i Sverige som en vacker trädgårdsväxt under tjugotalet. Sedan dess har den spridit sig över landet.
– Jättelokan brer ut sig och kväver annan växtlighet, därför benämns den som en invasiv främmande art, säger Henrik Lange på Naturvårdsverket.
Med invasiv menas att jättelokan inte hör hemma i Sverige och att den påverkar omgivningen negativt. Förutom att den är skadlig för annan växtlighet kan den även skada människor och djur. Växtsaften innehåller nämligen ämnen som är frätande och kan ge brännsår och blåsor, skadorna kan bli värre om huden utsätts för direkt solljus och kan lämna ärr efter sig. Oftast kommer symtomen efter ett par dagar.