Äldre med demensdiagnos som fortfarande bor hemma kan efter beslut från biståndshandläggare få komma till Smultronstället i Knivsta en eller ett par dagar i veckan. På dagverksamheten umgås de, lyssnar på musik och promenerar i trädgården. Eller något annat, beroende på vad gästerna vill göra just den dagen.
Och vill man inte göra någonting alls går det precis lika bra. För vissa kan det vara en aktivitet i sig att bara ta sig hit på morgonen.
– Man kanske har varit en person som mest suttit hemma och varit nöjd ändå. Vill man inte göra något när man är här så är det helt okej att sitta och rulla tummarna. Man måste få vara olika, säger Maud Rydhester, som är ansvarig för verksamheten, medan hon tillsammans med en gäst förbereder för morgonen och sätter på kaffe.
– Vi vill att det här ska vara som en hemmiljö, och därför hjälps vi åt, förklarar hon.
Dagarna på Smultronstället kan se väldigt olika ut, men börjar alltid vid kaffebordet. En del har hunnit vara uppe länge när de kommer hit vid halv tio, och då passar det bra med kaffe och macka.
Men var är karlarna? Klockan är tio och här finns ännu bara ”tjejerna”, som Maud Rydhester kallar Ingrid, Gunvor och Maj-Britt när hon kramar dem välkomna. Och så Mirre så klart, en lite rund och mycket kelig hund som gärna blir kliad bakom öronen av alla som råkar kliva in genom dörren.
– Nämen titta här då!
Maud har fått syn på Uno som rullat in i kapprummet med sin rullator. Eftersom hemtjänsten dröjde i morse har han gått hit själv.
Maud serverar honom kaffe och skickar runt ostfatet till den som vill ha. Sist brer hon en macka åt sig själv, och slår upp dagens tidning.
Maud får sällan slut på samtalsämnen. Vid kaffebordet läser hon högt ur tidningen, visar bilder och småpratar med gästerna om allt möjligt.
Ideligen flyttar hon ner glasögonen på nästippen, så hon kan se den hon pratar med i ögonen. Hon kan namnet på gästernas anhöriga, vet var de växte upp och precis när de började komma till verksamheten.
– Ät nu Maud, så du får något i magen, säger Maj-Britt.
– Du ser att hon tänker på mig Emma, säger Maud till mig och reser sig för att värma på sitt te som kallnat av tidningsläsande och småprat.
I dag har Maud lovat att hålla i sittgympan på plan två, istället för boendets fysioterapeut som måste på ett möte. Tidigare skötte sig dagverksamheten mycket själva, men sedan de fick en ny verksamhetschef har de börjat samarbeta mer med resten av boendet. Det är bra, tycker Maud.
– Det är kul med förändringar, och det gör också att jag växer i min yrkesroll.
Klockan halv tolv går vi i samlad tropp till en av avdelningarna för gemensam sittgympa. Men alla kommer inte och sätter sig hos Maud. Vid ett av borden sitter en man kvar, med blicken fäst på bordsskivan. Maud går fram, lägger ena armen om hans axel och pratar nära hans öra.
– Har du haft en jobbig natt? Det är ingen fara.
I vanliga fall är mannen på dagverksamheten, men kom i går kväll in för växelvård. Många med demens vårdas i hemmet, och ibland kan deras anhöriga behöva avlastning. Då kan personen få bo på Smultronstället någon vecka. Miljöombytet kan vara en svår omställning, och mannen har inte sovit så mycket denna natt.
– Det är så mycket känslor som kommer fram. Även om man är förvirrad i sin sjukdom kan det bli en sorg att komma in på boendet, säger Maud .