Bo Asplund, konstnär som främst målar Sigtunamotiv, växte upp och har bott omväxlande i Knivsta och Sigtuna. Bland annat jagade han mycket på ägorna kring Vallox-Säby. Marken tillhörde då Gustav Herman von Paykull, som ofta satt på verandan med hunden vid fötterna.
– Han hade haft en schäfer i alla tider, och alla hette Peggy, berättar Bo Asplund.
Gården hade varit i familjen von Paykulls ägo sedan 1757, och pappan Gustav var känd som en ivrig samlare av exotiska, uppstoppade djur. Hans samlingar låg senare till grund för Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, och frakten till Stockholm startade faktiskt på ångbåtsbryggan nere i trädgården.
– De åkte först med båt, och sedan vagn och kärra till Krusenberg. Det berättades att det var en fantastisk syn att se dem åka, berättar Bo Asplund.
Det var också han som skrev boken SJÖFRUNS GROTTA. I denna sägen försvinner en Märta Oceana rakt ner i vattnet efter en olycklig kärlekshistoria, antagligen för att återförenas med sin mor sjöfrun. Något som faktiskt ska ha gett upphov till ett namn i trakten. Otto Svinhufvud, olyckligt kär och lämnad kvar på land, ska inte ha gjort annat än att gå och älta sina sorger och kval. Snart började gården som han, liksom hans förfäder under 1500- och 1600-talen, bodde på kallas för Kvallsta.
Inte långt från avtagsvägen mot Kvallsta hade Bo Asplunds mormor sitt lilla röda torp, Puttebo.
– Det luktade så gott om vägen här, berättar Bo Asplund när vi passerar.
– När man såg rävrumporna längs kanten och kände den där doften, då var det sommar.
Nu, i mitten av juni, gör hundkexen vägkanterna nästan helt vita. Längs grusvägen mot Ledingenäs får de sällskap av pampiga ekar, och när vi kliver ur bilen hörs bruset från motorvägen tydligt. Men Sonja Haag, som bott här i närmare 20 år, störs inte längre.
– Man vänjer sig, säger hon.
Det är nära deras gård som Sjöfruns grotta ligger, men numer går det inte att komma till den lilla skrevan i berget annat än med båt, berättar hon.
– Det sägs att ungefär vid den grottan höll Karl den tolfte på att drunkna en gång när han var barn. Då hade ju historien verkligen sett annorlunda ut, säger hon.
På Ledingenäs spinner man nu planer inför framtiden. Nyligen har ett antal rum ställts i ordning i anslutning till ridhuset, där det är tänkt att ryttare ska kunna inkvarteras, med hästar och tränare om man så vill. Kanske kommer inspirationen från Noors slott, där man sedan många år driver konferens- och festverksamhet.
Det vita karolinerslottet med sina två flyglar var en gång jaktslott åt Karl XI, men nu är det sällan man ser några ridstövelklädda kungar i närheten. I stället är det kostymklädda män med mobiltelefoner som syns på uppfarten till Noors slott, och i trädgården som på 1600-talet var berömd för sin prakt.
Källor: ”Hembygdskarta över Knivsta tätort och runt sjön Valloxen” (1994), en skrift från Knivsta Hembygdsgille som finns på biblioteket. Information från www.noorsslott.se och www.knivstanatur.se, samt uppgifter från Bo Asplund.