"Anki! Får jag säga en sak?" Händer viftar ivrigt. En tanke måste ut, och det snabbt. 15 förstaklassare sitter runt ett bord och lyssnar på en saga. Läraren Anki Sundberg läser högt med inlevelse samtidigt som hon visar och bläddrar i boksidorna på via en dokumentkamera. Ett bra sätt att läsa bilderböcker när många lyssnar.
Klassrummet är litet men ändamålsenligt. På Långhundra skola pågår just nu utbyggnad och halva skolan är en byggarbetsplats.Klasserna har fått tränga ihop sig, men det går eftersom det finns något om hörnet som hägrar. Nya fina lokaler.
I dag tränas läsförståelse. Att läsa är en sak, att förstå vad man läser är en helt annan. Det visar även den senaste Pisaundersökningen med svidande tydlighet. Det går utför med läsförståelsen i skolorna. För Anki Sundberg är det en av de viktigare delarna i konsten att lära ut och hon lägger stor vikt vid det. Barnen diskuterar bokens handling och får vara med och tyda det som sägs. "Är Wilma verkligen så där tuff eller säger hon så bara? Hon kanske egentligen är rädd?"
Anki , som är kort för Ann-Christine, har varit lärare i 35 år. En lång tid som lärare i dag då många hoppar av efter bara några år.
– Jag är faktiskt inte alls less, det är ett jätteroligt jobb, säger hon och ser ut att mena det.
Ständig nyfikenhet och höga krav är förklaringen till att läraryrket fortfarande känns både kul och inspirerande.
Anki Sundberg är en av Knivstas tre förstelärare. En titel som gett henne 5000 mer i lönekuvertet varje månad och en ny roll. Nu ska hon inte bara lära sina elever, hon ska även coacha sina kollegor. 50 procent av arbetstiden vistas hon i klassrummet på Långhundra skola, den andra halvtiden är hon förstelärare.
Hon har höga krav på sig själv, men också på sina elever och kollegor.
– Jag brukar likna det vid en höjdhoppartävling. För varje ny ansats höjer man ribban lite, förklarar hon.
Läraryrket är ju i ständig utveckling och ett jobb som många har åsikter om. Det gäller att hänga med. Anki Sundberg läser mycket, testar gärna nya saker och anammar nya forskningsrön. Grunden för allt är läroplanen, som i Anki Sundbergs fall är en tummad bok med anteckningar i marginalen och understrykningar.
– Jag har nog aldrig läst läroplanen så noga som nu, säger hon.
Vi går ut på rast. Det är Anki Sundbergs tur att vara rastvakt. Hon slänger i sig en sallad och drar på varma kläder. Ute på skolgården är det bitande kallt, men barnen åker obekymrat pulka i den lilla snöiga backen som finns bakom skolan.
Knivsta kommun ligger bra till i många hänseenden. Det enda mörka molnet på skolhimlen är kanske de stora barngrupperna. Men Anki Sundberg är inte helt övertygad.
– Läser du John Hattie så är det inte antalet barn i gruppen det hänger på, utan läraren, säger hon.
Utbildningsforskaren John Hattie är nog den trendigaste skolgurun idag. Han fokuserar på vad som händer i klassrummet, mellan läraren och eleven. Något som även Anki Sundberg verkar tagit fasta på.
– Min strävan är att se individen, eleven. Jag är inte så traditionell, och försöker att inte fastna i läromedlet. Matteboken styr inte, det gör målen och vägen dit kan se annorlunda ut för olika elever, förklarar Anki Sundberg.
Att vara förstelärare i Knivsta kommun är avundsvärt. Kollegor från andra kommuner får ofta något avundsjukt i blicken när de möter Anki och hennes arbetskamrater.
– Det som är skillnaden är att vi fått tid för uppdraget. Vi coachas dessutom regelbundet av en handledare vid namn Ann-Marie Körling och hon är bra!
Anki Sundberg är övertygad om att bästa vägen till utveckling är genom att lära av varandra.
– Det ger så mycket mer än en kurs. Enstaka tillfällen till fortbildning är kul och intressant men kunskaperna tenderar att bli outnyttjade efter ett tag. Om jag kommer in i klassrummet hos en kollega och har ett samtal kring innehållet i lektionen så stannar det mycket längre.
Vi skiljs åt i skolkorridoren och hon går mot ännu en lektion med sina ettor.
Några dagar senare ses vi igen, på Gredelby skola där Anki Sundberg coachar sin kollega Marie Norrbin.
Försteläraren får sina uppdrag av rektorerna på de olika skolorna i kommunen. Det är de som ser behoven. Ofta har de i sin tur fått en fråga från lärare som vill ha hjälp och stöd.
Marie Norrbin, lågstadielärare på Gredelby skola, tvekade inte när hon hörde att man kunde få hjälp av en förstelärare. I hennes fall lockade chansen till vidareutveckling. Nu har hon träffat Anki Sundberg tre gånger. Första träffen bestod i att Anki satt med i klassrummet under en lektion och observerade. Sedan pratade de om hur undervisningen hade gått till.
– Jag ville prova på något nytt. Efter våra träffar har jag till exempel infört individuella samtal med eleverna med 14 dagars mellanrum. Ett bra sätt att hålla koll på deras utveckling, säger Marie Norrbin.
Hon tycker att fler borde ta chansen att få feedback och hitta nya vägar att gå.
– Läraryrket är föränderligt, det kommer nya forskningsrön och sätt att tänka hela tiden. Man måste våga testa nya saker, säger hon.
Marie Norrbin tänker själv söka en av de nya tjänsterna som förstelärare som Knivsta kommun nu annonserat ut.
Båda tror på satsningen och menar att kollegialt lärande är utvecklande för läraryrket och en väg till bättre status för lärarna och ökade kunskaper hos eleverna.