Familj vill begrava häst på gården
Avlivning i anslutning till stallet och sedan vidare färd till destruktion. Så slutar många hästar sina liv. Systrarna Elin Bergblom och Louise Bergblom har andra planer för "Woodan", ett 19-årigt travsto, vars framtid prövas varje dag hemma på gården Lilla Ellboda utanför Knivsta.
Only Wood var en gång en lovande travare, och har sprungit in pengar till den förre ägaren. Siffran 100 000 kronor nämns på stallbacken.
En hovskada satte stopp för tävlandet, och hästen köptes 1989 till gården, som ligger granne med E 4. Där omskolades hästen till en omtyckt rid- och sällskapshäst.
— Vi har ridit med henne i skogen, kört henne lite och hoppat, säger Elin Bergblom.
Fann information på nätet
I dag är stoet 19 år, inte extremt gammalt för en häst. Men hård träning i början av livet har slitit. Det var länge sedan systrarna lade en sadel över hennes rygg.
- När man blir en belastning för hästen, då kliver man av. Hon är otroligt stel, säger Elin Bergblom.
I våras besökte syskonen en hästklinik i Uppsala. Där fick man rådet att inte göra något ingrepp. Det skulle kosta för mycket, ansåg veterinären, som i stället föreslog ett sista sommarbete.
— Det kändes skönt att få mer med sig hem än mediciner, säger Louise Bergblom. Även om vi inte fick några exakta råd.
Hon talar dämpat om det beslut som prövas varje dag: när är det dags att ta farväl?
Avgörandet har skjutits upp flera gånger men tidigt i höstas började Elin Bergblom på allvar söka svar på nätet. Hon började med orden häst och avlivning.
— Jag hittade en hemsida där en tjej skrivit om hur hon begravt sin fyrbenta älskling på egen mark.
Elin Bergblom kollade upp tillstånd och prickade in en plats på kartan. Ett ställe som hennes syster valt.
— Det är ett lönnträd i en backe som är vackert året runt — där ville jag att "Woodan" skulle vila.
Miljökontoret ansåg att platsen låg för nära boningshus. I dagarna skickar därför familjen in ett nytt förslag på plats där en grop grävs tillräckligt stor och djup för en hästkropp.
— Men vi vet inte om vi gillar den nya platsen riktigt, säger Elin Bergblom.
— Man kanske kan göra den fin, funderar Louise Bergblom.
Hästens väl viktigast
De har inte fått reaktioner på att vara överdrivet känslosamma.
- Men visst, det här är lyx. Långt ifrån alla har möjlighet att pröva möjligheten att begrava sin häst på egna marker, säger Louise Bergblom.
Och Elin Bergblom är tydlig på punkten vad som händer om "Woodan" inte reser sig i boxen, eller visar smärtsymtom.
- Då får vi ringa och gå den gängse vägen. Hästens väl måste alltid komma i första hand. Vi kan och ska inte sätta oss över det, säger hon.
UNT-fakta:
Generellt råder förbud mot att begrava hästar på egen mark, men man kan söka dispens genom länsstyrelsen. Ungefär mellan fem och tio ansökningar per år kommer in till länsstyrelsen i Uppsala. En liten ökning eftersom intresset nästan var lika med noll för fem år sedan.
För att gräva ner hästkroppar kräver länsstyrelsen bland annat svar på frågor varför hästen ska avlivas, och om djuret är sjukt. Uppgifter om var djuret är tänkt att placeras ska finnas med. En till två dagar brukar det ta för länsstyrelsen att fatta ett beslut. Även miljökontoret i den aktuella kommunen ska informeras och godkänna platsen där djuret ska ligga. Det ska vara en avskild plats, på behörigt avstånd från bostadshus och vattentäkter med för ändamålet bra markförhållanden. Djuret ska kunna grävas ner såpass djupt att asätare inte kan gräva upp det. Relativt stora markarealer krävs för att uppfylla de krav som myndigheterna ställer.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!