Ulrika Forsberg och AnneLee Vikner berättade genom pjäsen att det fram till 1829 var förbjudet att använda tång vid komplicerade förlossningar. Publiken fick också veta att det dröjde till 1872 innan kvinnor själva fick välja make och att de flesta kvinnor var omyndiga hela sitt liv. Först var deras far och sedan deras make förmyndare.
Knivstabon Ulrika Forsberg och Uppsalabon AnneLee Vikner växlar i pjäsen mellan att vara tjuriga gubbar och översittande riksdagspolitiker, till kvinnor som tvingas till illegal abort och prostituerade som blir besiktigade av läkare. Med små medel som en ändrad dialekt, en lösnäsa eller en hatt får de publiken att hänga med på en fartfylld resa om jämställdhet.
Här vävs fakta om kvinnans rättigheter i Sverige sedan 1700-talet och framåt in på ett lekfullt sätt. Pjäsen väckte många tankar och skratt hos publiken i Mikaelsgården.
– Den visade verkligheten. Det är ju nästan aldrig kvinnor som startar krig, säger Birgitta Tärnlund, en av några kvinnor i pensionsålder som har bostad, men som kommer hit för att träffa bekanta.
Vissa av de äldre kvinnorna är beroende av att äta här ett par gånger i veckan eftersom pensionen inte räcker till.
På frågan om kvinnans rättigheter kommit så långt som många önskade på 1970-talet blir svaren tvekande.
– Det finns nog mycket kvar att jobba på. Jag tror också att killarna måste backa lite, inte tro att de är bäst, säger Siw Andersson.
Tidigare Östhammarsbon Caj Ilotuuli, 61, tycker att pjäsen var bra. Efter en skilsmässa är han hemlös och växlar mellan att antingen sitta på bussar om nätterna och vila här på förmiddagarna eller sova på vandrarhem eller på ett härbärge i Gävle.
– Pjäsen var mycket instruktiv och välformulerad. Det är en skandal att kvinnor inte fick rösträtt och andra rättigheter, att det pågick så länge. Jag är faktiskt mer bekant med Martin Luther Kings tal. Kvinnohistorien har man inte hört lika mycket om, fast det handlar om hälften av jordens befolkning, säger Caj Ilotuuli som passar på att berömma verksamheten i Mikaelsgården.
Här får han frukost, kan duscha, vila och äta lunch.
Tillbaka till AnneLee Vikner och Ulrika Forsberg som började spela pjäsen Kvinnofilten 2005. På uppdrag av regeringen och Kriminalvården turnerade de sedan runt i tre år på kvinno- och mansanstalter. Men även så vitt skilda platser som ett överklasshem i Stockholm, en trappuppgång och ett konditori har varit scen för föreställningen. Stycket kom till när Ulrika skrev på en doktorsavhandling, men i stället fick idén att göra en pjäs av materialet.
Caj Ilotuuli, 61, och Amanda Stor, 37, på Mikaelsgården i Uppsala. Amanda såg slutet på pjäsen. "Den verkade rolig. Jag tycker att det är jättebra att de åker runt och spelar om jämställdhet", säger Amanda, som varit hemlös i sju år.
I dag arbetar Ulrika deltid på Uppsala stadsbyggnadsförvaltning och använder övrig tid åt skådespelandet.
AnneLee är manusförfattare och producent samt grundare av företaget Tornet Productions. Utöver att turnera med den uppdaterade versionen av Kvinnofilten jobbar hon också i kortare projekt på Uppsala stadsteater som sufflör och regiassistent.
– När vi var ute på anstalterna var barnfrågan mest känslig. Orättvisan i att pappor inte anser sig ha lika stor rätt till sina barn diskuterades av männen. Kvinnor som missbrukade pratade i stället om att deras barn blivit placerade i andra hem, säger Ulrika Forsberg.
Caj Ilotuuli, 61, tycker att pjäsen om kvinnors historia var mycket bra och upplysande. Han berättar om hur det är att vara hemlös. "En del sover ute även när det är kallt, men det kan jag inte göra eftersom jag har Parkinsons. Då är det bättre att sitta på bussar", säger Caj Ilotuuli och berättar att det tär på kroppen att aldrig få sova ordentligt.
De upptäckte också att män som ”sitter inne” och har en kvinna som inte begått brott oftare kan fortsätta att ha kontakt med sina barn.
– Det var nästan aldrig tvärtom, att kvinnor på anstalter har en man som kommer på besök med barnen.
Även svåra frågor som misshandel i nära relationer diskuterades.
– När vi fick uppdraget att åka runt i Sverige kändes det nästan som att vi skulle ut på en glamourös rockturné, men vi var vi så trötta på kvällarna av alla intryck och livshistorier, berättar AnneLee Vikner.
Samtidigt lärde de sig mycket och kände att de gjorde skillnad. Där föredrag och seminarier inte når in kan teater vara en ögonöppnare. Det har även gällt arbetsplatser som de spelat på.
Varför tar ni upp pjäsen igen?
– Jämställdhet är en färskvara som behöver diskuteras med nya generationer. I dag finns internet och trafficking, så problemen kring exempelvis prostitution har bara bytt skepnad.
Ulrika Forsberg och AnneLee Vikner har båda bott i Knivsta tidigare. Nu bor bara Ulrika där medan AnneLee bor i Uppsala där hon också arbetar som sufflör och regiassistent på Uppsala stadsteater.
Nästa mål för dem är att nå ut till fler arbetsplatser. De har också lite udda spelplatser inbokade. Bland annat kommer de i december till mötesplatsen Lyckträffen i Knivsta.
AnneLee har också bott i Knivsta, men det var på Arlanda som de båda kompanjonerna träffades första gången.
– Ja, vi jobbade faktiskt båda två åt SAS på Arlanda en gång i tiden, och det var där vi lärde känna varandra.