Alsike kloster ligger lummigt inlindat bland frukträd och nyutslagna blommor. En rollator och en barnvagn står parkerad utanför ytterdörren. Inne i hallen står en hylla med ett 50-tal skor i olika storlekar.
Syster Karin dyker upp och hälsar välkommen. Klockan är nio på morgonen och det är dags för dagens andra tidebön. Under 15 minuter, sex gånger om dagen, går syster Karin och syster Marianne ner till kapellet för att komma Gud närmre. De är de enda nunnorna på klostret i dag.
– Syster Ella fick tidigare en hjärtinfarkt och en hjärninfarkt och klarar sig inte länge själv, men hon besöker oss varje söndag. I år fyllde hon 90 år och vi har haft en stor fest med baluns här, förklarar syster Marianne när vi slår oss ner i trädgården.
Men klostret har nästan alltid volontärer som hjälper till. Utan dem skulle man inte klara av arbetet som krävs.
– De asylsökande föräldrarna hjälper också till. Men de mår även bra av att ha en vettig sysselsättning utöver de husliga uppgifterna, därför planerar vi bland annat att bygga en flygel bakom klostret där man kan komma och bo som gäst, säger syster Marianne.
Innan flyktingmottagandet började på 70-talet fanns det möjlighet att komma till klostret som gäst. Men detta har fått stå tillbaka för dem som är i nöd. Just nu står man i väntan på beslut om köp av marken från SLU.
Några svenska kvinnor som kandiderar till att bli nunnor finns inte.
– Vi har kontakter med en ärkebiskop i Kenya vars kyrka har kvinnor som jobbar som diakonissor, är ogifta och som vill förbli ogifta, vilket är en jättejobbig ställning i Afrika. Och de är intresserade av att komma hit.
– Just nu är det väldigt vanligt att man importerar ”kallelser” i Europa, menar hon.
– Kvinnorna klarar sig själva och därför är det få som upplever en kallelse.
Hur många flyktingar som bor på klostret just nu vill hon inte säga.
– Just nu är det nästan överfullt i de två husen som vi har att tillgå. Och bostadsbristen påverkar även dem som får ett ja, att kunna lämna och komma vidare i samhället.
Vilka människor som söker sig till klostret beror på vad som händer ute i världen – vilka länder som är krigsdrabbade.
– Men även folk från Balkan söker sig fortfarande hit. Kvinnor har våldtagits för att familjen ska kränkas. En våldtagen kvinna kan man inte gifta sig med och är man gift med henne måste hon förskjutas – då väljer man att fly. Det är övervägande sådana fall vi har här.
Syster Marianne tystnar ett tag.
– Jag är så upprörd över svenska politiska kvinnoorganisationer, de bara sysslar med sina egna jämställdhetsfrågor utan att bry sig om sina systrar. Den som har det bra ska hjälpa till, säger hon.
Hos ”vanliga” människor handlar det om okunskap. Men politikerna vet – och de blundar för problemen, menar hon.
1981 kom första polisrazzian. 1993 den andra.
– 1993 ringde jag länspolismästaren och sa att så här kan vi inte ha det och han svarade ”nej det kan ni inte” och efter det har vi fått vara i fred.
Väldigt få advokater vill specialisera sig på flyktingfrågor då de inte ger några större arvoden, menar de;
– Orsaken till att de sökande får nej hos Migrationsverket är att utredningarna är så dåliga. Får man ett nej numera, kan man inte söka förrän om fyra år igen, och fram till dess kan vi inte göra någonting.
– Det grundläggande problemet är att vi inte kan sära på invandring och flyktingskap, att tas emot som flykting är en mänsklig rättighet – och vi har en skyldighet att hjälpa dem. Men i dag finns ingen flyktinglag. Asylsökande måste bevisa att de är på flykt, det är inte helt lätt, säger syster Karin som också slagit sig ner vid bordet.
En positiv utveckling är att barnen på klostret sedan tre år tillbaka kan få gå i skola i Knivsta.
– Det betyder jättemycket, det är en bit på vägen ut i samhället, säger syster Karin när klockan närmar sig 12 och det är dags för dagens tredje tidebön.
– Jag kommer att arbeta med detta tills jag stupar, säger syster Marianne som fyller 88 år i år.