Ni hade stor avslutning, finissage, på utställningen ”Bo. Nu. Då” i veckan. Kan du berätta om utställningen?
– Den handlar om svensk bostadspolitik över 99 år. Det låter kanske tråkigt men det är jättekul! Vi har tagit avstamp 1917, då svenskarna slutade fly från Sverige och då staten för första gången gick in och la sig i bostadspolitiken genom att ge hyresgästerna besittningsrätt. På 1920-talet byggdes det många små nödbostäder för att möta bostadsbristen och på 1930-talet gick staten in på nytt och lät bygga särskilda barnrikehus för mindre bemedlade familjer. Där gav man också hyresreduktion för varje barn. På 1960-talet gick staten in för tredje gången och byggde bort bostadsbristen med miljonprogrammen. Då fick varje person 47 kvadratmeter i boyta, en av Europas bästa standard. Mottot var att alla hade rätt till en god bostad. Det var första och hittills enda gången som vi hade ett bostadsöverskott i Sverige.
Vad har statens inblandning haft för betydelse för bostadssituationen i Sverige?
– När vi har tittat på statistik kan vi se att byggandet har ökat när staten har lagt sig i bostadspolitiken. När marknaden har fått styra har byggandet av nya bostäder gått ner, oavsett vilket parti som suttit vid makten. När vi gjorde utställningen pratade vi även med forskare som forskat på hemlöshet. Deras slutsatser är att man kan bygga bort hemlöshet genom att bygga ett varierat utbud av bostäder med både små och stora lägenheter. Hemlöshet och bostadsbrist är ingen obotlig sjukdom och samhället kan skapa möjligheter för att komma tillrätta med problemet.
På vilket sätt kan samhället hjälpa till när det gäller bostadsbristen?
– Det måste byggas mer och med mer variation. I Knivsta har man till exempel byggt snabba hus på ett effektivt sätt på Sågenområdet. En snabb produktionsprocess med hjälp av prefabricering sänker byggkostnaden. I Europa är det vanligt med "social housing", det vill säga att staten bygger för svaga grupper i samhället, på samma sätt som man gjorde i Sverige på 1930-talet.
Finns det inte risk för utanförskap om man bygger särskilda områden för utsatta?
– Vi kan se att det fanns stigmatisering bland barnen som bodde i barnrikehusen på 1930-talet. Familjerna fick en mycket bättre standard än i nödbostäderna på 1920-talet men samtidigt blev barnen utanför. Barnen som bodde i vanliga kvarter lekte inte med dem som kom från barnrikehusen. Efter den här perioden valde Sverige en annan väg och man började med barnbidrag och bostadsbidrag istället, tanken med det var att människor skulle få välja var de ville bo istället för att bli hänvisade till speciella områden. Jag vet inte om det här är rätt sätt. Idag bygger man barackbostäder för flyktingar och de får ett eget boende samtidigt som de bor mer primitivt än andra.
Vad kan man dra för slutsatser av er utställning?
– Att vi brottas med samma frågor hela tiden genom historien. Vi funderar på social housing, sänkta standardkrav eller om vi ska dra ner på ytan för att sänka kostnaderna och så vidare. Idag är det många som kommer till Sverige och gör den resa som många svenskar gjorde för 100 år sedan. Då flydde vi för att skapa oss ett bättre liv, nu är det andra som kommer hit för att få ett bättre liv här. Rätten till en bostad är en jätteviktig fråga och vi vet att det saknas 750 000 bostäder fram till år 2025.
Vad har du för egen reflektion av utställningen?
– Bostaden borde vara en rättighet, idag är den många gånger en handelsvara som man kan tjäna pengar på.
Har ni någon ny utställning på gång?
– Den 10 mars öppnar vi en utställning ”Josef Frank-Against design”, om arkitekten, stadsplaneraren och designern Josef Franks mer okända karriär.