Ove Ernlund klättrar ned från scenen och går ett varv runt dansbanan så att fotstegen ekar i träväggarna. Han och fyra pensionärer ligger bakom torsdagsdanserna i Ängby park.
– Vi är Knivstabor som känner för parken.
Han föddes några månader före krigsutbrottet 1939 och har bott i Knivsta under hela sitt liv. Pappan var lastbilschaufför och hans mamma stannade hemma, ”som det var på den tiden.” Ove Ernlund började arbeta redan som fjortonåring. Några år senare gick han på sin första dans. Oftast var det långt till dansbanorna. Ibland fick han cykla hela vägen till Sigtuna. Det gick ganska bra på vägen dit, men hemvägen kunde bli ”lite vinglig”, säger han.
Vad hände om du träffade en tjej?
– Då cyklade hon hem med mig på sin egen cykel. Vi hade inga bilar, och taxi hade man inte råd med, säger han.
Vissa kvällar kom raggargängen från Stockholm till dansbanorna.
– Då var det fart på hela Knivsta. Sedan kom polisen. Det gick nästan larm när raggarna skulle komma. Det var mycket elände, men jag var aldrig med på något sådant, säger han.
På den tiden var det blandade åldrar. I dag får orkestrarna tydliga riktlinjer om att inte spela för många snabba låtar från 1950- och 1960-talet.
– Vissa dansare är över 90 år gamla. Jag beundrar dem som kommer hit i den åldern, säger han.
Samtidigt tycker han att det är ett problem att dansbandspubliken inte föryngras.
– Det kanske inte kommer så många nya som kan ta över. Men samtidigt går det tv-program om dansbandsmusik just nu, så man får väl hoppas att det lever vidare i alla fall, säger han.
Det är tisdag och en av sommarens hetaste dagar. Inne på dansbanan känns temperaturen som i en varmluftsugn. Under våren har byggnaden renoverats. Nu finns vädringsluckor på långsidan för att släppa ut ångan.
– Förra veckan var det över 300 personer, då blir det varmt här inne kan jag lova. Många av dem svettas så mycket att de tar med en extraskjorta som ombyte, säger han och flinar brett.
En vanlig torsdagseftermiddag kommer omkring 200 personer. Det är Ove Ernlund som bestämmer vilket band de ska dansa till. På väggarna sitter fastnålade affischer från tidigare spelningar. Men han är noga med att påpeka att han inte är någon dansbandskännare.
– Om du skriver att jag är en dansbandskille, så kommer de att skratta åt mig.
Han vill inte heller likna sig själv med Signar från tv-serien Dansbanan i Täfteå. Ove Ernlund väljer orkestrarna utifrån vilka önskemål som strömmar in till brevlådan.
– Jag dansar nästan ingenting, det är så mycket att göra. Men om jag får tid så kanske jag tar någon dans mitt i.
I stället handlar engagemanget om någonting helt annat: gemenskap och att ha någonting att göra efter pensionen.
– Vissa lyssnar på dansband under bilresan på väg hit. De lever sig in i det här, men sådan är inte jag.
Vi bad Elina Mattsson, konferencier vid Östhammars musikvecka som vi intervjuade i förra veckans avsnitt av Sommarsnack att skicka med en fråga till Ove Ernlund. Hon undrar:
Vilken är den bästa sommarlåten?
– Kära syster av Helene Sjöholm och Benny Andersson. Jag gillar dem båda två, de gör bra musik helt enkelt.