På ljugarbänken utanför butiken.
"Nu gråter vi", säger kunder som kommer in, säger Anita Hagstedt. "Vem ska vi nu köpa våra lampor av, vem ska sy gardiner?"
Det var 1976 som hon öppnade butiken tillsammans med vännen Eva. De drev den tillsammans i två år innan hon flyttade och Anita fortsatte i egen regi. Efter att ha funnits i Knivsta centrum i över fyra årtionden stänger nu Flitiga fingrar dörrarna för gott.
– Det var egentligen min väninna som hade gått en kurs där hon lärt sig att sy lampskärmar, och sen lärde hon mig, berättar Anita.
Sedan dess har butiken dessutom sytt upp gardiner, gjort kuddar och sålt heminredning.
– Vi är ganska unika i det att vi är fulla med kunskap sedan många år. Vi vet vad vi håller på med. Många gamla Knivstabor känner till oss. Men det är så tråkigt att det är så många butiker som stänger nu. Det är inte som förr. Jag har haft min hobby som jobb, har alltid känt att det varit roligt.
Inte ens när butiken blev rånad på 80-talet funderade hon på att sluta.
– Då låg butiken i mitt drömhus, det var så fint. Jag planerade till och med att flytta in och i en lägenhet ovanpå.Men sen blev jag rånad, och då kunde jag inte vara kvar på samma ställe, det kändes för jobbigt.
Efter rånet skedde den andra flytten. Butiken har haft fyra olika lokaler under åren.
– Jag har alltid utvecklat mig, aldrig fastnat i en sak. Det är det som har varit roligast, att det alltid har varit något nytt. Det är därför jag aldrig funderat på att sluta.
Julsaker, vaser och smyckeshållare säljs ut. "Vi har hittat mycket i gömmorna", säger Anita.
Anita är ett bekant ansikte för många Knivstabor. Hon har byggt upp en kundkrets genom åren och de som beställt av henne vet vad hon går för. Vissa kunder kommer in bara för att prata lite. Fram till december 2019 jobbade hon mer 150 procent – men sen blev hon sjuk och var tvungen att trappa ner, för sin hälsas skull.
Flitiga fingrar kommer att stänga igen, men Anita Hagstedt hoppas fortsätta kunna sy lite för privat bruk. Hon har också fått i uppdrag att inreda café Hörnet vid stationen. Men livet blir annorlunda när hon inte har butiken att gå till varje dag och träffa kunder.
–Jag har inte landat i det än. Jag vill egentligen inte sluta, men jag är ju över 80 år och mina barn tycker att jag borde trappa ner. Jag antar att de har rätt. Men det är jättekonstigt. Jag känner mig stark just nu.