När vi hälsar på i Alsike kloster ska man fira fjärdedag jul den 28 december och förberedelserna pågår för fullt. I köket står Tostacy Antonio och bakar pizza. Hon har har bott i Sverige i 12 år och bor på klostret med Migrationsverkets vetskap eftersom familjen inte kan skickas till hemlandet. Tostacy Antonio har nyligen gått ut gymnasiet och har fått jobb på ett ålderdomshem i Knivsta. Familjen söker asyl i Sverige för tredje gången.
– De är som vilken svensk familj som helst, säger Syster Karin.
Hon vill inte gå ut med hur många flyktingar man har i klostret men konstaterar att huset är fyllt till bredden. Systrarna har märkt att fler söker skydd men också att tonen från Migrationsverket har hårdnat. Förr kunde systrarna resonera med dem kring enskilda ärenden, nu är det omöjligt.
– Den svenska asylrätten är nästan borta nu och man tar inte längre hänsyn till barns bästa. Det är oftast kvinnor och barn som kommer i kläm i asylärenden, säger Syster Karin.
På Alsike bor det många kvinnor och det kryllar av barn i olika åldrar. Den yngsta föddes den sista april, på kungens födelsedag, berättar mamman stolt. Om en månad beräknas klostrets nästa barn födas. Mamman pratar nästan flytande svenska. Hon har bott på Alsike med sin son i två år. Han går på förskola på dagarna och hon har haft arbete på en skola. De har fått avslag på sin asylansökan tidigare men har skickat in en ny.
– Jag kan inte åka tillbaka till mitt hemland. Det finns ingen framtid för mig och mina barn där. Det känns jättejobbigt att inte veta vad som händer. Det är jobbigt ekonomiskt också eftersom jag varken kan jobba eller får föräldrapenning.
En annan kvinna hjälper till med pizzan i köket. Tårarna rinner när hon berättar om sin situation. Hon flydde till Sverige för två år sedan efter att maken blivit mördad i hemlandet. Den ena sonen blev vittne till mordet. Nu ska hon och barnen, 14 och 20 år, utvisas och hon fruktar för deras liv.
– De som mördade min man vill hämnas på hela familjen. Det fungerar så i deras värld. Att gömma oss här är vår enda chans just nu.
Alla beskriver livet i klostret som familjärt och nunnorna lovordas för sin insats, inte minst för deras hjälpinsatser kring juridiken. Men det ofrivilliga klosterlivet tär på krafterna också.
– Du kan ju tänka dig själv. Man bor hela familjen i ett litet rum. Det finns ingenstans att ta vägen, man kan inte gå ut och leva ett normalt liv, säger Eranda Tahiri, 17 år.
Hon bodde i klostret i fem år tillsammans med sin bror och deras föräldrar. För ett år sedan fick familjen permanent uppehållstillstånd och flyttade till Uppsala. Nu är Eranda Tahiri tillbaka för att träffa gamla vänner och gå på den årliga julfesten.
Under eftermiddagen strömmar det in människor som har bott i klostret tidigare. Syster Marianne, 91 år, sitter i soffan i salen och slår glatt ihop händerna när de gamla bekantskaperna kommer för att krama henne.
– Min son som föddes här för 19 år sedan har kommit in på juristlinjen nu, säger en kvinna stolt till Syster Marianne.
Sedan börjar den gigantiska klosterfamiljen diskutera vad det blev av alla. En blev socionom, en annan röntgensjuksköterska, en är tandläkare och någon är jurist.
Att se barnen växa upp och lyckas i livet ser Syster Karin som det bästa kvittot på att nunnornas arbete med flyktingarna fungerar.
– Vi har räddat många barn från att bli barnsoldater. Nu får de istället möjlighet att starta ett nytt liv i Sverige, det är fantastiskt.