Labradoren Nero kommer och möter oss i dörren tillsammans med husse och matte – Jakob och Liza von Engeström. Kiplingebergs ena flygel är pyntad med adventsljusstakar, tomtar och julgrupper som får samsas med fasaner, dovhjortar och andra jakttroféer.
– Vi är den elfte generationen som bor här, berättar Jakob von Engeström, vars familj ägt Kiplingebergs gods sedan 1653.
Sedan drygt tio år tillbaka bor paret von Engeström här på gården och driver i dag en mängd olika verksamheter. Ryggraden har alltid varit jord- och skogsbruket. Två tredjedelar av arealen, cirka 2000 hektar, används i dag till skogsbruk. Jordbruket omfattar ungefär 500 hektar. Men också Kiplingebergs fastighetsförvaltning har blivit en allt mer betydelsefull verksamhet, och den som von Engeströms lägger mest tid och engagemang på. Här ingår vård av de många kulturbyggnaderna som är knutna till godset, uthyrning av bostäder och lokaler, och förvaltningen av en golfbana och en ridanläggning.
Utanför fönstret har ett skirt solljus lagt sig över Kiplingebergs frostiga åkrar och några röda gamla magasin som nyligen restaurerats. Flygeln vi befinner oss i har tidigare fungerat som bland annat chaufförsbostad, mejeri och bagarstuga. I dag används den för gårdens gästverksamhet.
Här brukar Jakob och Liza hålla middagar i kombination med jakterna som arrangeras på egendomen – också detta en verksamhetsgren på gården. Viltet säljs i gårdsbutiken, som sedan i våras ligger inhyst i Väsbylunds gamla folkskola. I samma byggnad driver Jakob och Liza också en byggnadsvårdsbutik, en verksamhet som de tog över efter att Uppsala Fönsterhantverk lade ner sin verksamhet tidigare i år.
– Rätten att bruka skog och mark är central för oss. Det är kassaflödet från jord- och skogsbruket som bär vårt miljöarbete och kostnaderna för underhåll av våra kulturmiljöer. Men för att det ska vara långsiktigt hållbart att bevara alla gamla byggnader så måste de på sikt kunna bära sitt underhåll. Väsbylunds gamla skola är ett utmärkt exempel på det. Den har stått igenbommad sedan 1963 men kan nu rustas upp och komma till användning igen, säger Jakob.
LÄS MER: Viltrecept från Kiplingeberg (2011)
Just nu bor paret von Engeström och deras två barn i en av gårdsflyglarna. Jakob är dock uppvuxen i huvudbyggnaden, som har stått tom i ett antal år. Men här pågår nu en renovering där man varsamt restaurerar ytskikten och husets alla fönster.
– Timmerstommen är från 1654, men det har hänt mycket under årens lopp. Man har renoverat, ibland varsamt och ibland mindre försiktigt. Vi försöker fortsätta på den varsamma linjen, säger Liza.
Om drygt ett år hoppas familjen kunna flytta in i sitt nya hem.
– Vi får bo där lite på husets villkor. Vi vill bevara det och visa hänsyn och respekt för historien. Man kanske inte måste blåsa ur och ha öppen planlösning och måla allt i olika nyanser av vitt. Det är en balansgång. Men det är trots allt en bostad som mår bäst av att användas. Det är inget museum, säger Jakob.
Renoveringen får ske i sakta mak. I stället för att ta in helentreprenad som röjer igenom allt, har de själva gått igenom hela huset för att se vad som ska bevaras, vad som renoverats tidigare och hur de bäst ska förhålla sig till husets många lager.
– Det är lite som att skala en lök. Man öppnar försiktigt och ser, vad är det här? Och som Jakob sa, vi måste bo där på husets villkor. Har huset bestämt att där går bjälkarna, då sågar vi inte där, säger Liza.
LÄS MER: Spöklika 1800-talshuset ska få nytt liv
Godsets gamla magasin har varit något av en skattkista under renoveringen. Här har Liza och Jakob hittat flera hundra år gamla inredningsdetaljer som nu får komma till användning igen. I ett av rummen i huvudbyggnaden finns nu exempelvis gamla bröstpaneler uppsatta – med träplugg enligt tidens teknik. Många av de gamla beslagen har de låtit nytillverka hos Eskilstuna kulturbeslag, som är experter just på nytillverkning men med gammal teknik och enligt gamla modeller.
Varför är det så viktigt att bevara det gamla?
– Så mycket är slit och släng i samhället i dag. Vi lever över våra tillgångar, åtminstone i så måtto att vi förbrukar naturresurser i snabbare takt än de bildas. Och det vet ju alla innerst inne, att så kan vi inte fortsätta. Vi är den elfte generationen här på Kiplingeberg, hur kommer det att se ut för den tolfte? Och den trettonde? Vilka förutsättningar lämnar vi efter oss? Vi känner vår historia. Kanske det är därför vi har lätt att blicka framåt och vill se till att det vi bygger nu är långsiktigt hållbart, på riktigt, säger Jakob von Engeström.