Att språket påverkar de vi är skulle nog de flesta skriva under på. Men det är inte alltid vi lyckas ta med oss den vetskapen från teori till praktik. Det händer till exempel att jag kommer på mig själv med att, så där i förbifarten, berätta för min son hur söt han är när han har på sig en av sina klänningar. Söt i klänning. Fin i byxor. För att flickor, som traditionellt sett oftare bär klänning, ska vara söta. En bagatell, tänker kanske många, men faktum är att de egenskaper vi väljer att tillskriva varandra blir våra följeslagare genom livet.
Jag har alltid fått höra att jag är duktig. Klok. Ambitiös. Lite fnissig. Pålitlig. Omtänksam. Jag har fått veta att jag borde vara söt. Gärna sexig. Alltid vacker. På motsatt sätt har jag sett hur pojkar, killar och män i min omgivning fått höra att de är tuffa. Ofta stökiga. Snygga. Helst smarta. De gånger jag höjt min röst och tagit plats, oavsett om det är i klassrummet eller i en debatt, så är det nästan alltid någon som har tyckt att jag är skrikig. Jag har aldrig hört en man kallas för det.
Alla egenskaper vi tillskrivs blir till den där djävulen och ängeln på axeln som ömsom förföriskt, ömsom hotfullt, berättar för oss hur vi förväntas vara. Ibland viskar de att vi är skrikiga när vi tar plats. Ibland att man är söt om man har klänning.